Frankly My Dear I Dont Give a Damn

Om det varit sommar hade jag sprungit ut i natten på bara fötter, mött den frihet som endast en sommarnatt kan ge oss. Vi instängda svenska själar som aldrig dansar under vinterhalvårets dunkla månsken.
Vi som längtar efter sommarnatten året om, i tron att den blekblå himlen skulle ge oss så mycket mer än vinterns dunkla sken.
Vi isolerar våra tankar i mörkret, ser aldrig vår rätt att uttrycka dem i nattsvärta, väntar på det där som i minnet alltid är så mycket bättre. Den där tiden då orden flödar sentimentalt med myggans surr som bakgrundsmusik.
Vi som öppnar våra hjärtan lagom till maj för att sluta dem någon gång i november. Det kan inte hjälpas att den svenska sommaren är romantiserat oförstörbar. Vi längtar efter den totala friheten, efter alla de år vi levat borde vi inte inse att även sommaren innebär måsten och rutin, även sommaren är ett kapitel i livet om individer på gränsen till existensminimum.
Även sommaren framkallar tårar.
Även sommaren erbjuder nattsvärta.

I vilket fall som helst springer jag hellre barfota på ett solvarmt underlag, än på blötsnöig söndergrusad ålidhems asfalt.

Jag skulle verkligen inte kalla mig själv envis, många håller säkert inte med. Men för mig hör envishet ihop med vilja. Jag tror inte jag äger den sortens vilja, det är inte den viljan som för mig framåt i en diskussion, dessvärre. Istället är det frågan om att inte ha fel, det behöver nödvändigtvis inte betyda att jag måste ha rätt. Men jag avskyr att ha fel, fel, alltså så fel som det bara kan bli. Jag vill gärna tro att det jag inbillat mig, och de tankar jag har gällande saker och ting är min trygghet, och när den rubbas blir det kaos i mitt huvud. Det är underbart att lyssna till intelligenta människor som analyserar öppet på det där korrekta sättet utan att vara hårdföra, de som lugnt och sansat i godton utan att verka högfärdiga svarar rätt på varenda fråga i TP. De som är ovetandes om att de briljerar med sin kunskap för att de för dem är en självklarhet. Hur blir man en sådan människa?

Jag minns en gång då jag lyckades svara rätt på en fråga på "På spåret" som varken Hoa hoa eller Stefan Holm klarade, va fan gör jag då, jo jag plockar upp mobilen och präntar snabbt ned orden "Jag spöade hoa hoa och holm ikväll" och skickar detta till en vän som är betydligt mer allmänbildad än jag, och som även han uppskattar pensionärs teve om fredagskvällarna. Tillsvars får jag inte mer än något i stil med "haha", men det skiter jag i, för jag är just då så förbannat nöjd, och drömmer mig tillbaka till den där gången för ett flertal år sedan då jag lyckades med samma bragd, svaret nu var pasodoble, svaret då var wallenbergare. Ja Linn du har sannerligen införskaffat en hel del nya kunskaper de senaste åren.

Om man lyckas svara rätt cirka, eh, 2 gånger på "På spåret" hur i helvete har jag rätt att bli förbannad då jag har fel?

Nu, precis alldeles nyss slog en otäck tanke mig. Med snusen vilande under överläppens vänstra sida, likt alltid, kände jag plötsligt en känsla av brist. Brist på att lämna verkan. Det må låta självömkande och sorgligt och i någons öron kanske som ett rop efter att någon skall dementera detta. Det handlar inte om det, det handlar inte om er. Ni som jag känner, ni som värmer mig. Det handlar om er som tror att ni känner mig, ni som tror att jag ärligen ska bli lyrisk över att ni även denna gång blev så oerhört glada över att höra min röst. Ni som ber om råd då alla andra vänner har svikit er sida för att sedan försvinna. Igen. Endast en idiot skulle missa sambandet.

Varför är jag en sådan, en sådan man återkommer till då tiden redan runnit ut, varför uppskattade ni inte mig då jag fanns där vid er sida?

Varför är jag en sådan som lyssnar till era problem, fast tiden för det vi en gång delat endast är ett genant minne i bakhuvudet?

Då jag en gång fanns där, och ni inte uppskattade mig, det skiter jag självklart fan i, ni var aldrig vänner, och det gör mig aldrig ont. Random människor hit, och random människor dit, det hör till vardagen, och det hör till dess charm. Men varför i hela jävla helvetet tycker ni att det är okej att uppskatta mig då inget längre finns? Hur vågar ni gråta mot en axel ni aldrig någonsin känt. Ja kära okända människor, sittande med snusen numer rinnande under läppen kan jag inget annat än förundras, och undra vad är det för fel på mig, och vad i helvete är det för jävla fel på er?

Det som är än mer skrattretande är att jag aldrig, varken då eller nu, gråtit mot era axlar, jag har aldrig förbarmat mig. Då ni väljer att nyttja mig då inget längre finns skapas ett ansvar som jag trots stolthet inte kan avsäga mig ifrån, jag slår den där signalen med jämna mellanrum för att veta att allt är väl. Precis som ni önskat.  Jag känner er, men ni känner inte mig. My bad. Of course. Gör mig en tjänst, radera mitt nummer så raderar jag ert. 

Det var en hängbro. Han visste det, men i hans ögon vaggade den sådär tryggt som endast armarna hos någon man litar på kan göra.

Den andre vädjar om att det förblir en fantasi. Om att stegen aldrig bör tas, om att vinden är den mest opålitliga fienden. Vagga inte, Stå rakt, brukade han säga. Sjung aldrig versen, gläns i refrängen. Var inte en sådan som chansar och förlorar, gör sådant du kan, behärskar, och vinn. Slösa inte dina pengar på dyr öl, köp en drink istället, du blir fortare full.   

Sluta stoppa in tröjan innanför byxorna, köp dig en dyr parfym de räcker längre. Sluta tråna efter dem som aldrig någonsin ens skulle himla med ögonen åt dig, det brukade han säga, ofta. Sådär så det skar i hans hjärta - Han som vaggade på bron, han som aldrig stod rakt, han som sjöng falsk då alla andra inväntade refrängen.

Han insåg snart att det var han som levde, alla de där andra de bara väntade, de väntade på refrängen, de njöt inte av den tjeckiska ölen, de klunkade drinkarna och räknade minuterna till fyllan slog till. De köpte dyra parfymer och luktade snart bara nostalgi och gammalt årtionde. De levde kvar, de levde aldrig.
Han levde, han vaggade, han luktade billig "Axe" ena dagen och "dubbeldusch" andra. Han vågade och vann, han vågade och förlorade. Han sa hej till de himlande ögonen och förstod att även hon väntade, hon var en av dem som väntade.

Jag tror jag vet varför bloggandet inte känns lika aktuellt.  
Det finns ett lugn, det finns en ro. Jag kan andas...

Det är mycket i huvudet dessa dagar. Är det inte det ena så är det, det andra. Logiskt. Ja. Förvirrande.Japp. Vi konstaterade under välbehövlig fika att våra hjärnor förmodligen är mer stimulerade än vanligt, att det är därför man vill aktivera.sig. I huvudet. Men kroppen säger nej.

Kroppen är endast ett förfall,det lilla som fortfarande skiner badar i glansen från dåtiden. Höftbenen skaver mot hårda underlag, samtidigt som ölmagen slagit läger. Fötterna är ständigt kalla, och porerna fylls av dynga som aldrig förr. Naglarna skivar sig, och kroppen är ständigt hårbeklädd. Det som i den forna tiden var tydligt formade muskler är numer diffusa former av fett och ben.  

Hursomhaver. Det finns ett lugn, det finns en ro. Jag kan andas.

Mutt skrattar ibland åt min form av samtalsstöd, där mina medhållande små läten ibland kanske inte passar sig, eller då jag faktiskt borde inse att figurerna på teven aldrig någonsin kommer lyssna till mina känsloyttringar i form av "hmm", eller "mm -anden". Trots mitt triumfkort i form av samtalsstöd har jag även fått höra att jag är en fruktansvärd lyssnare. Så att samtalsstöd och god lyssnare hör samman eller ej låter vi vara osagt. Så länge.

I dag fick jag vittna den värsta sortens "samtalsstödjare". Det finns ett markant faktum i mitt liv, och det är att jag ALLTID, och då menar jag ALLTID, väljer fel plats i bussen. En såkallad ofrivillig tradition. Smaskar min granne inte högljutt på en övermogen banan, så luktar de sursvett, och luktar de inte sursvett så lyssnar de på alltför hög techno, och gör de inte de, så berättar de sin livshistoria 15 gånger om. Denna gången var min granne en överviktig medelålderskvinna, tillsynes helt oprovaktiv. Hennes runda framtoning och stabila plats i sätet födde aldrig tanken om en attityd. MEN HERREGUD. När. käften. öppnades. letade. jag. febrilt. efter. nödutgången. 

Det var värsta sorten. Inget illa ment kära söderkisar men denna kvinnas stockholmska skärde som rakblad i de norrländska öronen. 

"Määän soom sagt va, vi måste ju fixa jobb åt alla va, jaa, jaa, ja, ja, ja, ja,mmm, jaja, jag sitter här och försöker konvertera grääjerna till datorn vaaa, jaa, ja, jaja, ja,.. nääää, nänä, nääää..jo,jojo...Jo jag åker ju gäärna buss va, slippa arlanda vaaa, jaa, ja, ja, jaa,jaa, nää,näää,..."

I 40 jävla minuter. Klart som fan hon gillar att åka buss, hon passar ju inte i flygstolarna, och i bussen får hon ju prata hejdlöst i sin nya fräcka företagstelefon. Jag började undra om det var någon i andra änden, för vart återfanns tiden till att lyssna? Nånstans under vägen insåg jag det som tidigare nämnts, bara för att man ger samtalsstöd så behöver man inte vara en god lyssnare.

Jävlar också.

Vänner ler i grupp, nöjda leenden i utbyte. Det är vackert att beskåda vänner, inte enbart sina egna utan även vännens vän. Se vad de delar och vad de uppskattar hos varandra, vilka nyanser de väljer att älska, och vilka toner de aldrig skulle sjunga tillsammans. Värna om blicken de fäster på sin vän, veta att den blicken är deras och ingen annans. Se dem måla en tavla med de färger de i symbios framkallat, låta målardukens icke befintliga ände vittna om att det alltid finns mer att utforska hos den andre. Se hur de öppna armarna omfamnar medan verkligheten endast ser på.

Vänskap och lycka är precis lika vackert att beskåda som att vara delaktig i, de värmer i vintermörkret men allt jag kan göra är att längta till vårsolen...

Fröken Bergman och fröken Edlund i kombination när bitterheten slår in är allt annat än vackert. Gårdagen spenderades enbart åt att gnälla, "Fan vad kallt det är", "Va fan pluggar folk för, trodde universitetet var en lekstuga", "Barn, nej fan, huvva", "Jävla hemsida, det blir ju inte som jag tänkt", "Aj, sluta slåss", "Håll käften", "Jag hatar mitt liv", "Vad fan, kan det inte bara vara sommar", "Jävla trappor.."

Denna dagen kommer sannerligen gå i samma spår. Klockan är 12.00, jag har förstått att vattnet är avstängt till klockan fyra, inget kaffe, vågar man skita? Jag har redan hunnit läsa min gamla dagbok, och gråta krokotårar. Huvudet värker och jag har en prilla kvar.

Givetvis skall dagens budskap bojkottas. Välj för fan någon av de andra 364 dagarna att säga till era nära och kära att ni älskar dem.

Ps. För att spä på allt, så är jag ett sjukt blekt ginger-kid. Attans.

För många tankar att bearbeta och konkretisera...

När blåsten nästintill tog våra liv, och viskade oss bort från ghettot, kunde arma fröken inte sova. Låt oss ta itu med de där tankarna som helst besöker oss sent, sent på natten, då viljan att somna innan tanken fötts hetsar verksamheten att hålla oss vakna. Rädslan för att möta insikten i mörkret, som i gryningen faktiskt endast är ett bleknat kapitel i sagan om livet.

Allt blev plötsligt glasklart, alla frågetecken rätades ut och blinkade hysteriskt framför de sömnmulna ögonen.

Jag förstod. Om du inte vill Slösa med din tid. Tänker jag heller inte Ge bort min.

Sitter och lyssnar till musik som får mig att känna mig tuff. Sådär 90 tals tuff som man bara kunde vara då. Vilket i sig är ytterst logiskt med tanke på att 90 talet aldrig återkommer.

Känslan av att tro sig äga världen, vetskapen utan tvivlan, att världen faktiskt låg för sina egna oerfarna fötter. Tiden då tiden aldrig var ett hinder, då den ena dagen kunde inbringa hat medan den andra kärlek, medan omvärlden vittnade om att livet sedermera skulle innehålla mer än så. Än dock stod jag äckligt stadigt på mina två fötter, hur världen än tedde sig var Jag, Jag.

Ett Jag med bestämda steg, fast blick, för tighta byxor och bakåtslickat hår i en hög hästsvans.

Ett Jag som oavsett urkläckta kommentarer alltid stod fast vid orden som sades, och som log sådär snällt mot dem som aldrig fick ett leende.

Ett Jag med som ansåg att "dörrsmällningar" var det bästa sättet att lösa en diskussion på.

Ett Jag med ett alldeles för stort ego. Helt enkelt.

Egentligen saknar jag inte 90 talet överhuvudtaget. Verkligen inte. Utan en gnutta av det ego som det frambringade.

Sen är faktiskt ordet tuff kanske ett av det svenska språkets underbaraste ord.

Det brände en aning i det där hjärtat där de tusen bitarna ej står att finna. Sådär lagom, som om det någonstans infann sig en känsla av att det är helt okej. Ärligen. Som om hon förstod att tiden som tillsynes stått stilla faktiskt lämnat sina spår. Som om spåren aldrig vittnat om sin karaktär förrän orden var satta på pappret.
Även om hon läste orden på sitt eget sätt, med sitt egna språk förstod hon ändå vad som stod mellan raderna, det där ingen annan kunde läsa. Det där som är fult och smutsigt, det som svider men än dock i dagsljuset kan verka en aning vackert. Vackert på ett sätt som ingen annan skulle förstå, hon skådade himlen ensam och visste att hon i detta nuet endast kunde hantera sanningen genom att göra den. Vacker.

Hon förstod att även hon var vacker. På sitt sätt.

Hon förnekade inte. Hon föddes realist.

Kanske vore en klapp på den ömma kinden en tröst i en gyttja. Förakta gyttjan, dyrka den aldrig, som de där andra, de där som vältrar sig i kvarlevorna, bland kadaver de svänger sina lemlästade kroppar. Blir ett med det som omger dem. Till en melodi som Mr djävul själv komponerat. Varpå käftsmällar utdelas till alla mottagliga. Till dem som aldrig skulle säga stopp, de som trots lemlästning varskor dess herre.

De som hoppar i takt .I hopp. om att marken under deras fötter en vacker dag vill brista. Den brister. Förr eller senare. Oavsett, så är det redan försent.

Ännu är inte den sista idioten född.

Det är underligt det där, sången dom spelar när filmen är slut. Att sången endast agerar efterdyningar av något som i sina vackraste stunder var det starkaste, och stundvis romantiserat oförstörbart. Sången inbringar trygghet i samklang. När planscherna inte längre inviterar till duett livet ut, vittnar den om enmansshow. Att agera sin egen herre på täppan, att dansa längs vägarna, stryka dess sidlinjer, känna vinden i håret som det så klyschigt heter.

Veta att ingen sliter tag i din arm för att leda dig på rätt väg.

Veta att ingen fångar ditt fall.

Du ramlar.

Det är vackert att ramla.
Det är vackert att falla, med vetskapen om att ingen kommer fånga dig. 

Det får vara vackert att falla, för att falla betyder inte enbart att du slår mot en asfalterad mark och att verkligheten kommer ifatt, det kan också betyda att fallet ständigt varar, och om det någon gång tenderar upphöra så fångas du av tryggheten.

Tryggheten av att vara Du.

23.35

Jag gillar när natten bjuder in och vännen är vaken.
Jag gillar att det spontana halvt tvingas fram sinsemellan för att sedan komma till ett beslut.
Jag gillar att stegen som tas är få och att läsa texten "det är låst".
Jag gillar att dricka pissljummen öl iklädd något som vittnar om den jag en gång varit.
Jag gillar att solen snart stiger upp igen.
Jag gillar yvighet och ärlighet.
Jag gillar att veta att vi börjar skolan bara få timmar senare.

Jag ogillar att jag inte tog mig upp, men det gjorde du...Och det ska du ha en eloge för Fröken Bergman.