Hon föddes realist.
Det brände en aning i det där hjärtat där de tusen bitarna ej står att finna. Sådär lagom, som om det någonstans infann sig en känsla av att det är helt okej. Ärligen. Som om hon förstod att tiden som tillsynes stått stilla faktiskt lämnat sina spår. Som om spåren aldrig vittnat om sin karaktär förrän orden var satta på pappret.
Även om hon läste orden på sitt eget sätt, med sitt egna språk förstod hon ändå vad som stod mellan raderna, det där ingen annan kunde läsa. Det där som är fult och smutsigt, det som svider men än dock i dagsljuset kan verka en aning vackert. Vackert på ett sätt som ingen annan skulle förstå, hon skådade himlen ensam och visste att hon i detta nuet endast kunde hantera sanningen genom att göra den. Vacker.
Hon förstod att även hon var vacker. På sitt sätt.
Hon förnekade inte. Hon föddes realist.
