Asfalt.
Om det varit sommar hade jag sprungit ut i natten på bara fötter, mött den frihet som endast en sommarnatt kan ge oss. Vi instängda svenska själar som aldrig dansar under vinterhalvårets dunkla månsken.
Vi som längtar efter sommarnatten året om, i tron att den blekblå himlen skulle ge oss så mycket mer än vinterns dunkla sken.
Vi isolerar våra tankar i mörkret, ser aldrig vår rätt att uttrycka dem i nattsvärta, väntar på det där som i minnet alltid är så mycket bättre. Den där tiden då orden flödar sentimentalt med myggans surr som bakgrundsmusik.
Vi som öppnar våra hjärtan lagom till maj för att sluta dem någon gång i november. Det kan inte hjälpas att den svenska sommaren är romantiserat oförstörbar. Vi längtar efter den totala friheten, efter alla de år vi levat borde vi inte inse att även sommaren innebär måsten och rutin, även sommaren är ett kapitel i livet om individer på gränsen till existensminimum.
Även sommaren framkallar tårar.
Även sommaren erbjuder nattsvärta.
I vilket fall som helst springer jag hellre barfota på ett solvarmt underlag, än på blötsnöig söndergrusad ålidhems asfalt.
