Att vara 22 och bitter...
Jag tycker det är vackert att vara bitter.
Något helt annat än att vara skört romantiskt och tro på den livslånga kärleken och vänskapen...
Något helt annat än att se på världen med naiva ögon som förnekar allt av ondo...
Något annat än att se på livet som en dans på rosor, som nån idiot uppenbarligen kläckt ur sig vid ett svagt ögonblick, och som etsat sig fast i allas våran kartläggning av livet, för livet, och om hur livet kan, och inte skall vara.
Det bittra är handfast och rejält, konkret och öppnar upp för positiva besked. Det bittra har alltid funnits, i tonfallet, i ordvalen, i sättet att vara. Ändå blir jag smått stött när människor kallar mig bitter, det låter så illa, inte alls så där vackert som jag vill få det att vara.
Den tanke som slår mig då...."Bättre det än att vara som du..", är farligt pubertal, diffus och "stå med båda fötterna på jorden" frånvarande, men att jag sedan inser hur jag låter och sedan skrattar hysteriskt inombords är det faktiskt ingen som ser...
Så länge jag har nära till skratt kommer jag aldrig förakta bitterheten.
Den dagen då mitt skratt inte längre finns.
Den dagen finns inte jag heller.
Den där som sökte att kunna vårda...
Vårda det sköra, vårda det simpla, vårda det lilla, vårda det stora. Vårda en sanning, vårda en osanning, vårda ett leende, vårda ett samtal, vårda en kram, vårda en sommardag, vårda ärlighet, vårda bråk, vårda visdom.
Vårda det där som vi delar.
Låta skrattat med den förste vara vårt.
Låta samtalet med den andre flöda, uppskatta de denne sa.
Låta ärligheten hos den tredje tala.
Låta leendet på den fjärde, ytliga bekanta värma.
Låta den femte göra som den vill, veta att den vårdar utan ord.
Låta den sjätte ge dig en kram, och känna att den värmer.
Låta bråket med den sjunde vittna om vänskap.
Låta mig som söker kunna vårda, tid. Jag behöver tid.
Ett litet försök att säga att jag uppskattar er. All(tid).
I roslagens famn på den blommande ö...
En tillbedjan att ta detta "alltid" med en klackspark. Jag lider inte av en psykisk åkomma. Jag vet då exakt vem jag aldrig kommer bli, när jag ligger där och nynnar i min ensamhet. Jag kommer aldrig bli den där "rökande under fläkten"-gul blend kärringen. Jag kommer aldrig bli en sån där morsa som vandrar omkring i Peak Performance dress och som sätter sin egen vikt och hälsa framför hennes smått överviktiga barn. Barn som får inta sin föda i form av skräpmat, för mammas vikt är minsann viktigare. Jag kommer aldrig bli en kärriärstinn kvinna med kaffemuggen i den ena, och portföljen i den andra.
Jag kommer vid 40-50 snåret sitta i en väl nött fåtölj, nynna på "änglamark" och lösa korsord, för att sedan tänka. Vilken jävla tönt jag var när jag var 22 ändå.
Den där parkasklädda...
"Ha hotell, bli hotellägare va, sprätta som en baron nere på byn, fan de enda gästerna var ju Evas jävla släkt, dom betalade ingeting, åt oss ur huset istället va, just schyssta jävla gäster på det här stället, inte undra på att det heter Crazy House"
Skratta åt barnen, inte med dem...
Betner till sin ank-målande dotter
".. det är ju jävligt likt det där huset du ritade igår..."
Ha.
Jag tänkte såhär...
Jag tänkte såhär... Men kan det varit så att jag tänkte fel? Det är så förbannat typiskt mig att bojkotta allt som hör sådant här till. Lunarstorm var fjantigt och bojkottades vid 14 års ålder. Helgon är bara dess storebror där jag satte fötterna en gång åratal sedan, för att lika snabbt stiga ur. Det är som att jag någonstans vet att jag skulle bli fast om jag gav mig in i skiten. Det är av den enkla anledningen jag aldrig skulle vila ögonen på Big Brother, för principens skull. Ändå ser jag precis all annan skit som går att finna.
Det är sådana som jag som skaffar blogg vid 22 års ålder och präntar ned varenda jävla tanke som alla de andra bytt sinsemellan på olika communitys i flera års tid.
Det är sådana som jag som tycker bloggar är halv fjantigt och egocentrerat, men än dock ganska rogivande.
Det är sådana som jag som försöker finna en röd tråd i det hela utan att verka pretentiös, när det ändå bara slutar i nåt halvdant melankoliskt svammel som inte en jävel orkar läsa.
Det är sådana som jag som borde köpa en dagbok illa kvickt med tillhörande lås.
Same same...
Att säga farväl till långa landet falukorv, åka tomhänta utan packning. Resa med utrymme, utrymmen att fylla.
Säga hej till andra sidan klotet av jord, infinna sig i landet med koaler och surfshorts. Tröttna på ris i landet av tempel yttring. Inhalera det förbjudna och stämma in i sången, som så många nån gång delat.
Lukta på den salta huden och skina med tänder i nattsvart värme. Varför låta oss tala likt Farväl Falkenberg, hånle mot dem som gör precis det alla andra gör.
Förakta det ingalunda, dyrka det annorlunda.
Avsky det gemensamma. De svenska ungdomarnas äventyrslust som vilar på en grund av "rädd att bli utanför"- svenne mentalitet.
Res till landet ingenstans. Töm din väska.
Skrattet agerar vår symbios. Det vaga skrattet åt alla dessa miljontals tröjor med trycket- "same same but diffrent", för att i skrattet sedan inse att vi är ganska lika, lika, fast annourlunda. Trots allt.
Sen natt...
Tributerar sen natt i samklang med de där uteliggande parkas-klädda ynglingarna som kunde varit så vackra om de bara låtit bli.
"Han var en riktig fitta... det är skillnad på ha en o va en" -
Stora ord från prostitutionens näste
Det nya året i god väns lag...
Tystnad
Tystnaden är ett eko. Eko av de glansdagar då den aldrig fanns. Eko av sången och skrattet som balanserade på livets brokiga lina. Vägskäl efter vägskäl. Eko efter eko.
Sången i ekot i tystnaden blir svag.
Den blir aldrig som förr, dess klara toner är dova och diffusa. Människorna runt i dansen siluetter i ett månsken. Månen kan i stunden vittna om att vi aldrig tar oss tillbaka. Vi kan knyta våra händer, le mot varandra, säga att vi i tystnaden skall lyssna till ekot som tar oss dit vi var. Vi vet alla då. Att sanningen är brutalare än så.
Tystnad kan för den ena vara det enklast av allt, att enbart sluta sina läppar för att sedan aldrig öppna dem igen, med kraft för motstånd.
Tystnaden kan för den andre vara det svåraste av allt. Att sluta sina läppar. Låta dem förbli slutna. Utan motståndskraft.
Det som vill ut får stanna inombords.Gro. Bråka invärtes. Slå dig i magen, bestämt. Med slutna läppar upphör aldrig slagen. De blir en del av dig. De vandrar sig ut i din kropp och lever i dina rörelser. Rör dig sakta, tystnaden kan skada dig.
Sätt inte ditt pekfinger för den andres mun och "schyssaa". Din vän kanske har något att säga dig.
Kaos...
Just det där, som jag aldrig lär...
Det där jag aldrig förstår mig på...
Det är som ett rockband som inte inser att deras storhetstid snart är över. Som om de unga dumma blonda skulle finnas där föralltid och tråna. Som om musiken som får deras fötter att dansa aldrig kommer vricka deras svaga fotleder, som att ramla med ansiktet före mot en smutsig mark aldrig skulle ske.
Spela musiken som får foten att vicka, dansa med ett leende större än livet självt. Viska tyst i dimman att inget kan göra dig illa, sug tag i den åtrå som omger dig och fall in i musikens välbehag. Den ger den sorgsne ett skäl att le, den ger den snåle en chans att ge. Den ger sången en mening i en stund. Men akta dig, du vågar inte blunda, inte ens för en sekund.
Tänd för fan aldrig lampan...
Jag dansar hellre i mörker än i ljus, till musik ni insnöade skulle förakta. Det rör mig inte i ryggen att mitt ledmotiv skulle klassas som banalt och icke unikt. Det förstärker bara den ådra i min kropp som levererar Jaget. Det Jag vi aldrig kan bli kvitt...
Ett Jag där många simpla tankar tenderar bli ett nätverk av olösta gåtor, där en ände är svår att finna i det dansanta mörkret...
För mig är mörkret en sorg som lyser genom människors själ, jag ser den mörka bubblan i gemene man, den lukras sällan upp, och om, så ersätts den av en ny... Du är mitt magont. Det är livet..
En dag kommer musiken dansat sig ut ur våra fötter, vår svarta bubbla kommer infinna sig i evigheten och det enda jag kan tänka på är -
Tänd för fan aldrig lampan, för jag kommer aldrig bli en groupie...
Det finns inget vackert i en sanning som denna....
Den natten då man vaknar. Kall som is, och drypande av svett på samma gång. Hjärtat värker och andningen börjar avta.
När bryr sig människor. Den sanna egoisten kan uttala att den bryr sig, för att sedan aldrig finnas där. Säga att den omhändertagande tanken svävar i den luft vi delar, utan att syret smakar det minsta av välbehag.
Vad säger den där luften som inte finns där, som försvinner plötsligt en natt och hotar med att aldrig återkomma?
Hur kan vännen kallas vän utan att finnas där för att hålla en kall hand, finnas där för vännen som endast behöver lätta ett hjärta som för länge sedan brustit i tusentals delar som inte står att finna.
Jag vill inte en enda jävla gång till höra att människor bryr sig för att sedan inte finnas där när andnöden knackar på dörren.
Det är en förnedran att säga till en medmänniska att denne inte bryr sig. Det är fult och det sårar, det nedvärderar och gör ont. Jag vet. Men ibland kära vänner och ovänner, är det inte så att det bara är en lam ursäkt för att aldrig behöva stå tillsvars för något, är det inte bara ett lamt försökt att ge ett dåligt samvete?
För hur i helvete, kära vänner och ovänner, ska jag någonsin kunna skilja på er när den såkallade vännen är precis på samma avstånd som ovännen?
