Att falla...
Det är underligt det där, sången dom spelar när filmen är slut. Att sången endast agerar efterdyningar av något som i sina vackraste stunder var det starkaste, och stundvis romantiserat oförstörbart. Sången inbringar trygghet i samklang. När planscherna inte längre inviterar till duett livet ut, vittnar den om enmansshow. Att agera sin egen herre på täppan, att dansa längs vägarna, stryka dess sidlinjer, känna vinden i håret som det så klyschigt heter.
Veta att ingen sliter tag i din arm för att leda dig på rätt väg.
Veta att ingen fångar ditt fall.
Du ramlar.
Det är vackert att ramla.
Det är vackert att falla, med vetskapen om att ingen kommer fånga dig.
Det får vara vackert att falla, för att falla betyder inte enbart att du slår mot en asfalterad mark och att verkligheten kommer ifatt, det kan också betyda att fallet ständigt varar, och om det någon gång tenderar upphöra så fångas du av tryggheten.
Tryggheten av att vara Du.
