Frankly My Dear I Dont Give a Damn

Mutt skrattar ibland åt min form av samtalsstöd, där mina medhållande små läten ibland kanske inte passar sig, eller då jag faktiskt borde inse att figurerna på teven aldrig någonsin kommer lyssna till mina känsloyttringar i form av "hmm", eller "mm -anden". Trots mitt triumfkort i form av samtalsstöd har jag även fått höra att jag är en fruktansvärd lyssnare. Så att samtalsstöd och god lyssnare hör samman eller ej låter vi vara osagt. Så länge.

I dag fick jag vittna den värsta sortens "samtalsstödjare". Det finns ett markant faktum i mitt liv, och det är att jag ALLTID, och då menar jag ALLTID, väljer fel plats i bussen. En såkallad ofrivillig tradition. Smaskar min granne inte högljutt på en övermogen banan, så luktar de sursvett, och luktar de inte sursvett så lyssnar de på alltför hög techno, och gör de inte de, så berättar de sin livshistoria 15 gånger om. Denna gången var min granne en överviktig medelålderskvinna, tillsynes helt oprovaktiv. Hennes runda framtoning och stabila plats i sätet födde aldrig tanken om en attityd. MEN HERREGUD. När. käften. öppnades. letade. jag. febrilt. efter. nödutgången. 

Det var värsta sorten. Inget illa ment kära söderkisar men denna kvinnas stockholmska skärde som rakblad i de norrländska öronen. 

"Määän soom sagt va, vi måste ju fixa jobb åt alla va, jaa, jaa, ja, ja, ja, ja,mmm, jaja, jag sitter här och försöker konvertera grääjerna till datorn vaaa, jaa, ja, jaja, ja,.. nääää, nänä, nääää..jo,jojo...Jo jag åker ju gäärna buss va, slippa arlanda vaaa, jaa, ja, ja, jaa,jaa, nää,näää,..."

I 40 jävla minuter. Klart som fan hon gillar att åka buss, hon passar ju inte i flygstolarna, och i bussen får hon ju prata hejdlöst i sin nya fräcka företagstelefon. Jag började undra om det var någon i andra änden, för vart återfanns tiden till att lyssna? Nånstans under vägen insåg jag det som tidigare nämnts, bara för att man ger samtalsstöd så behöver man inte vara en god lyssnare.

Jävlar också.