90 tal.
Sitter och lyssnar till musik som får mig att känna mig tuff. Sådär 90 tals tuff som man bara kunde vara då. Vilket i sig är ytterst logiskt med tanke på att 90 talet aldrig återkommer.
Känslan av att tro sig äga världen, vetskapen utan tvivlan, att världen faktiskt låg för sina egna oerfarna fötter. Tiden då tiden aldrig var ett hinder, då den ena dagen kunde inbringa hat medan den andra kärlek, medan omvärlden vittnade om att livet sedermera skulle innehålla mer än så. Än dock stod jag äckligt stadigt på mina två fötter, hur världen än tedde sig var Jag, Jag.
Ett Jag med bestämda steg, fast blick, för tighta byxor och bakåtslickat hår i en hög hästsvans.
Ett Jag som oavsett urkläckta kommentarer alltid stod fast vid orden som sades, och som log sådär snällt mot dem som aldrig fick ett leende.
Ett Jag med som ansåg att "dörrsmällningar" var det bästa sättet att lösa en diskussion på.
Ett Jag med ett alldeles för stort ego. Helt enkelt.
Egentligen saknar jag inte 90 talet överhuvudtaget. Verkligen inte. Utan en gnutta av det ego som det frambringade.
Sen är faktiskt ordet tuff kanske ett av det svenska språkets underbaraste ord.
jag e liten men tuff...
och jag är tuff men liten...
