Kan detta vara skillanden på att nyttja och (ut)nyttja...
Nu, precis alldeles nyss slog en otäck tanke mig. Med snusen vilande under överläppens vänstra sida, likt alltid, kände jag plötsligt en känsla av brist. Brist på att lämna verkan. Det må låta självömkande och sorgligt och i någons öron kanske som ett rop efter att någon skall dementera detta. Det handlar inte om det, det handlar inte om er. Ni som jag känner, ni som värmer mig. Det handlar om er som tror att ni känner mig, ni som tror att jag ärligen ska bli lyrisk över att ni även denna gång blev så oerhört glada över att höra min röst. Ni som ber om råd då alla andra vänner har svikit er sida för att sedan försvinna. Igen. Endast en idiot skulle missa sambandet.
Varför är jag en sådan, en sådan man återkommer till då tiden redan runnit ut, varför uppskattade ni inte mig då jag fanns där vid er sida?
Varför är jag en sådan som lyssnar till era problem, fast tiden för det vi en gång delat endast är ett genant minne i bakhuvudet?
Då jag en gång fanns där, och ni inte uppskattade mig, det skiter jag självklart fan i, ni var aldrig vänner, och det gör mig aldrig ont. Random människor hit, och random människor dit, det hör till vardagen, och det hör till dess charm. Men varför i hela jävla helvetet tycker ni att det är okej att uppskatta mig då inget längre finns? Hur vågar ni gråta mot en axel ni aldrig någonsin känt. Ja kära okända människor, sittande med snusen numer rinnande under läppen kan jag inget annat än förundras, och undra vad är det för fel på mig, och vad i helvete är det för jävla fel på er?
Det som är än mer skrattretande är att jag aldrig, varken då eller nu, gråtit mot era axlar, jag har aldrig förbarmat mig. Då ni väljer att nyttja mig då inget längre finns skapas ett ansvar som jag trots stolthet inte kan avsäga mig ifrån, jag slår den där signalen med jämna mellanrum för att veta att allt är väl. Precis som ni önskat. Jag känner er, men ni känner inte mig. My bad. Of course. Gör mig en tjänst, radera mitt nummer så raderar jag ert.
men åh min mutt. men åh. ja, herreminje. ja. du är för bra, för snäll. jag vill att du ska gråta på min axel. så fort du vill. du kan få komma och göra det nu. nu?
jag ringer dej imorron. puss och gonatt
Vet du vad det värsta är? Jag blev så jävla ego när ja läste din blogg. Att jag hoppades på att det inte skulle vara jag. Att jag vill, precis som ovanstående, vara den vars axel du gråter mot. O först tyckte jag det var en fin tanke. Men sen, för vems skull skulle det vara, just nu alltså...? Klart d i en sån situation skulle vara för din skulle, men just nu, i precis den sekund ja tänkte tanken, så var det bara för min skull... Psyket nästa!
Förlåt för lång kommentar, mer var redan labil i natt :) Och jag tror, men framför allt hoppas, inte jag räknades in där... Men är det så, säg det. Om du vill. Natti hjärtat
