Frankly My Dear I Dont Give a Damn

Jag skulle verkligen inte kalla mig själv envis, många håller säkert inte med. Men för mig hör envishet ihop med vilja. Jag tror inte jag äger den sortens vilja, det är inte den viljan som för mig framåt i en diskussion, dessvärre. Istället är det frågan om att inte ha fel, det behöver nödvändigtvis inte betyda att jag måste ha rätt. Men jag avskyr att ha fel, fel, alltså så fel som det bara kan bli. Jag vill gärna tro att det jag inbillat mig, och de tankar jag har gällande saker och ting är min trygghet, och när den rubbas blir det kaos i mitt huvud. Det är underbart att lyssna till intelligenta människor som analyserar öppet på det där korrekta sättet utan att vara hårdföra, de som lugnt och sansat i godton utan att verka högfärdiga svarar rätt på varenda fråga i TP. De som är ovetandes om att de briljerar med sin kunskap för att de för dem är en självklarhet. Hur blir man en sådan människa?

Jag minns en gång då jag lyckades svara rätt på en fråga på "På spåret" som varken Hoa hoa eller Stefan Holm klarade, va fan gör jag då, jo jag plockar upp mobilen och präntar snabbt ned orden "Jag spöade hoa hoa och holm ikväll" och skickar detta till en vän som är betydligt mer allmänbildad än jag, och som även han uppskattar pensionärs teve om fredagskvällarna. Tillsvars får jag inte mer än något i stil med "haha", men det skiter jag i, för jag är just då så förbannat nöjd, och drömmer mig tillbaka till den där gången för ett flertal år sedan då jag lyckades med samma bragd, svaret nu var pasodoble, svaret då var wallenbergare. Ja Linn du har sannerligen införskaffat en hel del nya kunskaper de senaste åren.

Om man lyckas svara rätt cirka, eh, 2 gånger på "På spåret" hur i helvete har jag rätt att bli förbannad då jag har fel?