Frankly My Dear I Dont Give a Damn

Jag tycker att jag förtjänar lite ordning i mitt liv. Visst, jag styr över min egen ordning. Men det finns den sortens oordning som jag inte riktigt vet hur man handskas med, en sån där oordning som blivit infekterad, för att jag varit jag. Jag har sagt det förr och jag säger det igen, det finns inget jag avskyr mer än intriger och bråk. Det passar vissa människor, vissa människor lever för den kicken, men det är, och kommer aldrig vara klädsamt på mig. När jag måste ikläda mig den dräkten gnager den på min kropp, försöker smidigt klä av mig och springa blottad därifrån. Inbilla mig att alla de där personliga påhoppen är en svaghet hos dem som inte lärt sig göra skillnad på person och situation, chockeras och förstår inte hur jag hamnat där jag står. Det är konstigt att det alltid är jag som får sitta där och motta de där orden som säger mig hur fruktansvärt dålig jag är, när jag är den enda som inte utgett mig för att vara mer, mer än bara jag.

Det är konstigt att jag är den som får kompromissa, anpassa, ändra på mig, när jag är den som aldrig skulle säga att jag tycker ni är dåliga.

Och varför jag anser mig ha rätten att tycka precis som jag tycker är för att jag aldrig skulle förneka en dålig sida hos mig som människa, jag är fullständigt medveten om min ibland bristande karaktär, med allt vad det innebär. Jag trodde det var en nödvändig egenskap, men jag börjar fan i mig undra...

Det kanske är fruktansvärt partiskt att generalisera sina vänner som en klump av ren och skär godhet. Men jag anser i ärlighetens namn att merparten av mina nära vänner alltid, och då menar jag alltid, är den "stora" människan i relationer till andra människor. När saker går snett, när tåget kör av rälsen i 200 km/h, då har alltid mina vänner lagt i bromsen, försök gå rakt, balanserat, för att föregå som stora, goda människor, följt sitt hjärta, sin magkänsla, men med en gnutta moral och en stor portion rannsakan. Jag blir alltid lika ledsen när dessa vänner utsätts för oärlighet, när idioter till människor tar deras hjärtan och knycklar ihop dem till papper, för att sedan kasta dem i den välbekanta papperskorgen. Varför gör ni så? Varför ger ni lovord och hyllningar när det enda ni gör är att knyckla ihop dem? Hade jag varit mer drastisk och en aning mer ohämmad hade jag lagt mig i, försök banka vett i era skallar som tillsynes endast innehåller luft. Vilka tror ni att ni är? Som knycklar ihop de vackraste av vackra människor, ni förtjänar inte deras sällskap, ni förtjänar inte den kärlek bara de kan ge.

Ja, jag är förbannad, mestadels för att de gör dessa vackra människor ont, men också för att jag inte kan få dem att förstå hur bra de egentligen är, bara för ni snott och förstört en del av deras hjärtan. En del som kommer läka, men alltid vara ärrad.

Jag vet att livet ser ut så, jag vet att det gör ont, jag vet att alla någon gång behandlats orätt, och jag vet att även jag varit en av dem som behandlat människor orätt, jag har även varit en av dem som suttit med brustet hjärta.

Jag blir frustrerad att jag inte har någon inverkan, jag vill kunna ringa på den där dörren och säga, gör såhär, så löser sig allt, du har gjort fel men min vän är villig att förlåta. Samtidigt vill jag ringa på samma dörr och säga, du rör aldrig min vän igen, din fega jävel, lev ditt tragiska liv och låt oss skratta den dagen du ångrar dig, för då finns inget kvar. Idiot jävel.

Jag har ingen inverkan, det är fult att och patetisk att lägga sig i andras problem och tro att den egna rösten gör någon skillnad. En relation mellan två människor är deras och ingen annans, ingen kan riktigt veta hur just de två är när de sitter där ensamma och blottade. Det är så det ska vara, det är det som är vackert.

Men min vän, min axel finns alltid för dig när du behöver någon att luta dig mot. Jag vet att du kan stå vansinnigt rakt, men ibland veknar benen och då finns jag här för att fånga dig.

Jag brukar få lite klagomål på att jag inte bloggar sådär alltför ofta. Denna skara är i och för sig inte den största, den består av två människor, två mycket bra människor, som är en aning flitigare bloggare. Hallins jäntan och fröken Bergman. Jag tror egentligen det inte är sådär super duper ivriga att få läsa min blogg eftersom de allt som oftast få höra de där sakerna uttryckas verbalt. Kanske blir det mer konkret om det präntas ned, vad vet jag, mitt liv är oftast inte mer än vad de annars får ta del av. Men för att göra mig själv en aning viktigare än vad jag är ska jag försöka blogga lite, lite mer. Så min läsarskara kanske får sig ett skratt och ett gråt nångång omsänder...

Ja, det var bara det.

Prupp helg. Typ i alla fall. Fredagens matintag. En banan. X antal öl. Somnade sent, vaknar 2,5 timme senare för att lunka på jobb. Krympt magsäck som inte ville ha mat. Inser för första gången i mitt liv att man faktiskt kan somna stående, ovetande. Får århundradets utskällning av trögfattade kunder, varpå en av kundernas mamma ringer från min hemstad och skäller ännu mera, eftersom trötthet och tom mage innebär noll tålamod och extrem risk för sentimentalitet, skrattar jag den ena kunden i ansiktet, och modern i luren får mig nästan att gråta. Magen gör fortfarande ont och jag undrar hela dagen ungefär vilket klockslag jag kommer falla ihop av sömn och matbrist. Lyckas stå på ostadiga ben. Möter upp en vän, suckandes tittar vi på varann och konstaterar i samklang att dagen varit totalt jävla värdelös. Vi äter kräm och mackor och ligger skavfötters i soffan, är tysta på ett sätt som bara vi kan vara tysta på. Skrattar med tårfyllda ögon åt saker bara vi kan skratta åt. Ser en halvdålig film, och somnar en timme eller två.

Jag gillar sådana dagar, då verkligheten påminner om att det finns vettigt folk, människor som du redan vet är goda, men som dagar likt denna bara blir ännu tydligare i sin godhet. Det är vackert, att veta det, att veta att saker jag inte alltid förstår mig på faktiskt är rimliga att ifrågasätta, sådana människor framkallar tryggheten att konstatera att man vet vem man själv är, att det är okej att vara den man är, med fel och brister. Sådana man kan sjunka ihop med och bara vara liten. För även om man är liten kan man vara en stor människa.

Där sitter två människor som i sinnet gått hand i hand år efter år, skrivit olika historier, på olika håll, men aldrig släppt taget om den andres hand. Tillsammans sitter de och ser prestationer på teven. Sådana där prestationer som kan liknas med sådant de tidigare gjort, sådant som de i mindre skala fortfarande gör. När den där goda, fina alltid högt presterande ska ta oss in i en ny tid, när hon finurligt ler innan som att säga, detta glädjer mig mer än allt annat, detta går vägen, ställer hon sig i startblocket, för att minuten senare, överladdad, ta klivet rakt in i häcken, hindret. Tårarna hos de där två flödar, ögon som redan innan vattnades var nu rödsprängda. Tittandes på varandra, den ena säger "det där är det värsta jag vet, bortse från krigen, och barnen som svälter, men de som pressat sig själva i flera år för att vid ett enstaka tillfälle prestera sitt yttersta, och misslyckas"...

Jag vet att du är så, jag tycker att det är vackert att du tycker så. Men jag kan inte låta bli att undra om våra flödande tårar också var en del av tidigare begravda tårar som äntligen fick slå sig fria i symbios med en sann vän. Jo, jag tror nog fan det, på ett sånt där underligt undermedvetet plan...

...är det inte det vi är ändå, fångar under våra egna råd, de råd som man lättflyktigt ger andra bör följas av den egna individen i samma mån, är man en hycklare annars? Det anses självklart när det lyssnas till råd, att dessa uttalas utifrån någon slags erfarenhet, att person i fråga formar orden med tungan lika självklart som att de står skrivna i dennes egna historia. Men är det verkligen så, egentligen, ger vi inte olika råd till olika individer beroende på hur deras personlighet tenderar vara``? Skulle vi uppmuntra den svaga att ta den där risken, då vi vet att den går itu om allt inte går dennes väg? Skulle vi viska i den starkes öra att låta bli att ta det där extra riskfyllda steget? Troligen inte, vilket sedermera alltså borde betyda att vi formar våra råd utifrån andra personers "kompetens som individer" än utifrån våra egna erfarenheter. Ja, va fan vet jag. En liten meningslös fundering i all sin enkelhet.

Karaktären Johan Hult, det måste vara världshistoriens lamaste karl. Pöjk. Kille. Nog för att modet var sådant, men vem kommer inte ihåg de killar som envisades med den tillböjda skärmen på deras NY keps, de randiga tröjorna köpte på JCrean med vit krage, hål i öronen, och som körde moppe trots att de fyllt gymnasieålder. Johan har även en näpen liten jävla mun som måste vara omöjlig att hångla med, och kan inte varit nått ypperligt första hångel för hormonstinna fjortisbrudar. Det är väll ungefär där gränserna mellan fiction och verklighet kring denna person suddas ut, taskigt nog äcklas jag såväl av hur karaktären framställs samt hur pojkstackarn faktiskt ser ut, på riktigt. Det där tafatta mumlandet som svar på allt, de där fasansfulla komplimangerna som känns alldeles för stora och framtidstydanden för vad en brud på 14 år skulle kunna ta. Jag hoppas verkligen att snubben som spelar Johan Hult faktiskt gjorde en fantastisk skådespelarinsats och att han skonats från att agera på ett sådant sätt i verkligheten. Som sagt linjen mellan verklighet och fiction är svårtydd i dessa rader. Men tanken slog mig så hårt, när jag såg filmen för 7000:e gången, att jag är överlycklig över att man aldrig behöver bli en vilsen tonåring igen, som i sina svagaste stunder faktiskt hade kunnat inbilla sig att en kille i Johan Hult stuk faktiskt vore något vettigt att investera i...

Tur också att jag i mina pubertetsår lätt kunde vända på klacken och rädda mig själv från killar pga deras fula skor, deras fjunbeklädda överläpp, och deras bristande känsla för att en mun det kommer skit ur är fan så mycket bättre än en som kniper igen...

Sen var jag säkert inte alltid mycket att hurra över, men det passar ju utmärkt, då behövde vi aldrig mötas på den där välbekanta mitten...

Sitter och lyssnar på kings of leon, de mest närvarande karlarna i mitt liv för tillfället. Sånger om hur han, trots att hon blivit knocked up fortfarande ska vara hennes lover. Alltid arg och ovanligt ofta full, men han älskar henne över allt annat. Ja, typ så. Vacker halvpubertal röst som får allt det där att låta vackert, konstigt ändå.

Regnet öser ner, lågtryck likamed huvudvärk. Borde packa alla de där sakerna jag ska bära med mig till mitt nya bo. Går farligt långsamt, inser att det mesta är sådant som borde skrotats för år och dar sedan, men varför ska det vara så förbannat svårt att ta steget att öppna den tillsynes ofarliga svarta sopsäcken och häva allt det förflutna däri? Mina svarta sopsäckar kan därmed liknas med de svarta hålen i rymden, som slukar allt för att sedan aldrig, inte ens i ånger, ge något tillbaka. Usch. Det som jag inte klarar av att slänga just nu, kanske i framtiden blir det jag borde slängt, förmodligen. Men då betyder det också att det kanske finns något som jag för stunden anser onödigt men som i framtiden kan gynna mig. Vilket sedermera, i denna invecklade ekvation, borde betyda att jag inte kan slänga nått alls.

Lite som att alltid vara full, och arg, men ändå älska den där som är knocked up.

I onsdags kväll då jag precis klivit på mitt nattpass kommer en äldre kvinna in i butiken, plockar sina varor och kommer till kassan, klockan är strax efter tio på kvällen och kvinnan tittar sig frågande omkring.. "inte är ni ensamma på natten?".. "Jo" svarar jag. "Men, men jahaja, du, ensam hela natten, hur länge då?".. Samtalet fortsätter, kvinna förundras över att jag som ung tjej ska stå hela lååånga natten alldeles ensam i butiken, jag försäkrar henne om att det inte är någon fara. Jag har gjort det förr och kan mitt jobb. Tillslut blir hon så frågvis att jag undrar om hon planerar ett rånförsök mot mig. Senare den natten vid 4-5 tiden kommer en tillsynes harmlös man in och börjar prata våldsbrott, ett samtal som senare kommer handla om haschkakor och mordhot, för första gången är jag rädd på jobbet, jag är ju för fan aldrig rädd när jag jobbar natt, de alkoholiserade ensamvargarna är allt som oftast bara lite sällskapssjuka och behöver bara någon som lyssnar en minut eller två. Men när mordhot och gravt psykotiska människor närmare sig blir saker och ting lite obehagliga. Jag backar sakta bakåt mot larmknappen och ställer mig så fingrarna nuddar den. Inser att fingertoppskänsla är på sin plats, inte läge att börja diskutera min nolltolerans mot narkotika. Turligt nog slinker några bekanta in lite otippat vid femsnåret och mannen avlägsnar.

I dag på jobbet står min kollega i kassan och jag driver runt och plockar varor, en man kommer in och "pekar" med huvudet mot mig och säger till min manliga kollega "Har ni öppet dygnet runt här" varpå han svarar ja. Vidare säger mannen fortfarande en aning vänd mot mig "Ja, inte törs man lämna henne ensam här på natten inte". Jag konstaterar att det går alldeles utmärkt. "Jaså det säger du?" säger han och flinar lite mot min manliga kollega. "Jadu,  det klarar hon betydligt bättre än mig" svarar kollegan. 50 talist gubben ser chockat på oss båda och nickar lite försynt, tar sina varor och går tyst ut ur butiken. Varför i helvete skulle man inte kunna lämna mig i butiken, och vadå lämna, jag råder över mig själv, jag har full rätt att neka att jobba natt som så många andra gör, ingen har tvingat mig, och jag kan sköta mig alldeles utmärkt ensam. Ja, det är helt sant, även om jag är 163 cm kort, har pattar, och pratar en aningen ljusare än de med kuk mellan benen. Jag tror säkert att en trebent variant även han blivit en aning rädd om ett psyko snackat mordhot.

Just nu känner jag mig ensam. Ensam som i att jag är ensam. I lägenheten. Det erbjöds fest och utgång, jag orkar inte. Jag köpte folköl för jag trodde att de fem jobbtimmarna skulle framkalla ett ölsug, men icke. Jag känner mig ensam för att jag gjort valet att vara ensam, det är lite sorgligt, det brukar jag inte tycka, jag uppskattar ensamheten, jag brukar turligt nog stå ut med mig själv långt många fler timmar än vad andra skulle göra, jag lunkar gärna på i sann pensionärsanda, dricker den där kaffekoppen i godan ro, jag har aldrig varit en av dem som förbarmat mig över att andra är i sällskap och lever rövare. Men just idag kändes valet att vara ensam så sorgligt. Tänk dem som inte har en möjlighet till detta val, de som helt enkelt är helt ensamma. Valet blir aldrig ensamheten, ensamheten väljer dem. Det är ännu sorgligare.

Jag tittade på en utsikt igår, hand i hand med en nära vän.

Det skrevs ett nytt kapitel på himlen den kvällen.