Kräm och mjölk...
Prupp helg. Typ i alla fall. Fredagens matintag. En banan. X antal öl. Somnade sent, vaknar 2,5 timme senare för att lunka på jobb. Krympt magsäck som inte ville ha mat. Inser för första gången i mitt liv att man faktiskt kan somna stående, ovetande. Får århundradets utskällning av trögfattade kunder, varpå en av kundernas mamma ringer från min hemstad och skäller ännu mera, eftersom trötthet och tom mage innebär noll tålamod och extrem risk för sentimentalitet, skrattar jag den ena kunden i ansiktet, och modern i luren får mig nästan att gråta. Magen gör fortfarande ont och jag undrar hela dagen ungefär vilket klockslag jag kommer falla ihop av sömn och matbrist. Lyckas stå på ostadiga ben. Möter upp en vän, suckandes tittar vi på varann och konstaterar i samklang att dagen varit totalt jävla värdelös. Vi äter kräm och mackor och ligger skavfötters i soffan, är tysta på ett sätt som bara vi kan vara tysta på. Skrattar med tårfyllda ögon åt saker bara vi kan skratta åt. Ser en halvdålig film, och somnar en timme eller två.
Jag gillar sådana dagar, då verkligheten påminner om att det finns vettigt folk, människor som du redan vet är goda, men som dagar likt denna bara blir ännu tydligare i sin godhet. Det är vackert, att veta det, att veta att saker jag inte alltid förstår mig på faktiskt är rimliga att ifrågasätta, sådana människor framkallar tryggheten att konstatera att man vet vem man själv är, att det är okej att vara den man är, med fel och brister. Sådana man kan sjunka ihop med och bara vara liten. För även om man är liten kan man vara en stor människa.
