Frankly My Dear I Dont Give a Damn

Där sitter två människor som i sinnet gått hand i hand år efter år, skrivit olika historier, på olika håll, men aldrig släppt taget om den andres hand. Tillsammans sitter de och ser prestationer på teven. Sådana där prestationer som kan liknas med sådant de tidigare gjort, sådant som de i mindre skala fortfarande gör. När den där goda, fina alltid högt presterande ska ta oss in i en ny tid, när hon finurligt ler innan som att säga, detta glädjer mig mer än allt annat, detta går vägen, ställer hon sig i startblocket, för att minuten senare, överladdad, ta klivet rakt in i häcken, hindret. Tårarna hos de där två flödar, ögon som redan innan vattnades var nu rödsprängda. Tittandes på varandra, den ena säger "det där är det värsta jag vet, bortse från krigen, och barnen som svälter, men de som pressat sig själva i flera år för att vid ett enstaka tillfälle prestera sitt yttersta, och misslyckas"...

Jag vet att du är så, jag tycker att det är vackert att du tycker så. Men jag kan inte låta bli att undra om våra flödande tårar också var en del av tidigare begravda tårar som äntligen fick slå sig fria i symbios med en sann vän. Jo, jag tror nog fan det, på ett sånt där underligt undermedvetet plan...