Lev som ni lär...
Jag tycker att jag förtjänar lite ordning i mitt liv. Visst, jag styr över min egen ordning. Men det finns den sortens oordning som jag inte riktigt vet hur man handskas med, en sån där oordning som blivit infekterad, för att jag varit jag. Jag har sagt det förr och jag säger det igen, det finns inget jag avskyr mer än intriger och bråk. Det passar vissa människor, vissa människor lever för den kicken, men det är, och kommer aldrig vara klädsamt på mig. När jag måste ikläda mig den dräkten gnager den på min kropp, försöker smidigt klä av mig och springa blottad därifrån. Inbilla mig att alla de där personliga påhoppen är en svaghet hos dem som inte lärt sig göra skillnad på person och situation, chockeras och förstår inte hur jag hamnat där jag står. Det är konstigt att det alltid är jag som får sitta där och motta de där orden som säger mig hur fruktansvärt dålig jag är, när jag är den enda som inte utgett mig för att vara mer, mer än bara jag.
Det är konstigt att jag är den som får kompromissa, anpassa, ändra på mig, när jag är den som aldrig skulle säga att jag tycker ni är dåliga.
Och varför jag anser mig ha rätten att tycka precis som jag tycker är för att jag aldrig skulle förneka en dålig sida hos mig som människa, jag är fullständigt medveten om min ibland bristande karaktär, med allt vad det innebär. Jag trodde det var en nödvändig egenskap, men jag börjar fan i mig undra...
Äh, i helvete att du är dålig. Jag menar, vi har ju alla våra demoner... men att påstå att du är dålig när det finns så jäääävulskt mycket idioter där ute är ju lite overkill.
