Johan Hult...
Karaktären Johan Hult, det måste vara världshistoriens lamaste karl. Pöjk. Kille. Nog för att modet var sådant, men vem kommer inte ihåg de killar som envisades med den tillböjda skärmen på deras NY keps, de randiga tröjorna köpte på JCrean med vit krage, hål i öronen, och som körde moppe trots att de fyllt gymnasieålder. Johan har även en näpen liten jävla mun som måste vara omöjlig att hångla med, och kan inte varit nått ypperligt första hångel för hormonstinna fjortisbrudar. Det är väll ungefär där gränserna mellan fiction och verklighet kring denna person suddas ut, taskigt nog äcklas jag såväl av hur karaktären framställs samt hur pojkstackarn faktiskt ser ut, på riktigt. Det där tafatta mumlandet som svar på allt, de där fasansfulla komplimangerna som känns alldeles för stora och framtidstydanden för vad en brud på 14 år skulle kunna ta. Jag hoppas verkligen att snubben som spelar Johan Hult faktiskt gjorde en fantastisk skådespelarinsats och att han skonats från att agera på ett sådant sätt i verkligheten. Som sagt linjen mellan verklighet och fiction är svårtydd i dessa rader. Men tanken slog mig så hårt, när jag såg filmen för 7000:e gången, att jag är överlycklig över att man aldrig behöver bli en vilsen tonåring igen, som i sina svagaste stunder faktiskt hade kunnat inbilla sig att en kille i Johan Hult stuk faktiskt vore något vettigt att investera i...
Tur också att jag i mina pubertetsår lätt kunde vända på klacken och rädda mig själv från killar pga deras fula skor, deras fjunbeklädda överläpp, och deras bristande känsla för att en mun det kommer skit ur är fan så mycket bättre än en som kniper igen...
Sen var jag säkert inte alltid mycket att hurra över, men det passar ju utmärkt, då behövde vi aldrig mötas på den där välbekanta mitten...
