Fångar under våra egna råd...
...är det inte det vi är ändå, fångar under våra egna råd, de råd som man lättflyktigt ger andra bör följas av den egna individen i samma mån, är man en hycklare annars? Det anses självklart när det lyssnas till råd, att dessa uttalas utifrån någon slags erfarenhet, att person i fråga formar orden med tungan lika självklart som att de står skrivna i dennes egna historia. Men är det verkligen så, egentligen, ger vi inte olika råd till olika individer beroende på hur deras personlighet tenderar vara``? Skulle vi uppmuntra den svaga att ta den där risken, då vi vet att den går itu om allt inte går dennes väg? Skulle vi viska i den starkes öra att låta bli att ta det där extra riskfyllda steget? Troligen inte, vilket sedermera alltså borde betyda att vi formar våra råd utifrån andra personers "kompetens som individer" än utifrån våra egna erfarenheter. Ja, va fan vet jag. En liten meningslös fundering i all sin enkelhet.
