Kära läsare...
Jag brukar få lite klagomål på att jag inte bloggar sådär alltför ofta. Denna skara är i och för sig inte den största, den består av två människor, två mycket bra människor, som är en aning flitigare bloggare. Hallins jäntan och fröken Bergman. Jag tror egentligen det inte är sådär super duper ivriga att få läsa min blogg eftersom de allt som oftast få höra de där sakerna uttryckas verbalt. Kanske blir det mer konkret om det präntas ned, vad vet jag, mitt liv är oftast inte mer än vad de annars får ta del av. Men för att göra mig själv en aning viktigare än vad jag är ska jag försöka blogga lite, lite mer. Så min läsarskara kanske får sig ett skratt och ett gråt nångång omsänder...
Ja, det var bara det.
åh, ja. tack, tack tack.
wiiie låter underbart!!!
