Livet...
Det kanske är fruktansvärt partiskt att generalisera sina vänner som en klump av ren och skär godhet. Men jag anser i ärlighetens namn att merparten av mina nära vänner alltid, och då menar jag alltid, är den "stora" människan i relationer till andra människor. När saker går snett, när tåget kör av rälsen i 200 km/h, då har alltid mina vänner lagt i bromsen, försök gå rakt, balanserat, för att föregå som stora, goda människor, följt sitt hjärta, sin magkänsla, men med en gnutta moral och en stor portion rannsakan. Jag blir alltid lika ledsen när dessa vänner utsätts för oärlighet, när idioter till människor tar deras hjärtan och knycklar ihop dem till papper, för att sedan kasta dem i den välbekanta papperskorgen. Varför gör ni så? Varför ger ni lovord och hyllningar när det enda ni gör är att knyckla ihop dem? Hade jag varit mer drastisk och en aning mer ohämmad hade jag lagt mig i, försök banka vett i era skallar som tillsynes endast innehåller luft. Vilka tror ni att ni är? Som knycklar ihop de vackraste av vackra människor, ni förtjänar inte deras sällskap, ni förtjänar inte den kärlek bara de kan ge.
Ja, jag är förbannad, mestadels för att de gör dessa vackra människor ont, men också för att jag inte kan få dem att förstå hur bra de egentligen är, bara för ni snott och förstört en del av deras hjärtan. En del som kommer läka, men alltid vara ärrad.
Jag vet att livet ser ut så, jag vet att det gör ont, jag vet att alla någon gång behandlats orätt, och jag vet att även jag varit en av dem som behandlat människor orätt, jag har även varit en av dem som suttit med brustet hjärta.
Jag blir frustrerad att jag inte har någon inverkan, jag vill kunna ringa på den där dörren och säga, gör såhär, så löser sig allt, du har gjort fel men min vän är villig att förlåta. Samtidigt vill jag ringa på samma dörr och säga, du rör aldrig min vän igen, din fega jävel, lev ditt tragiska liv och låt oss skratta den dagen du ångrar dig, för då finns inget kvar. Idiot jävel.
Jag har ingen inverkan, det är fult att och patetisk att lägga sig i andras problem och tro att den egna rösten gör någon skillnad. En relation mellan två människor är deras och ingen annans, ingen kan riktigt veta hur just de två är när de sitter där ensamma och blottade. Det är så det ska vara, det är det som är vackert.
Men min vän, min axel finns alltid för dig när du behöver någon att luta dig mot. Jag vet att du kan stå vansinnigt rakt, men ibland veknar benen och då finns jag här för att fånga dig.
Tungt... tung skit, det där.
