Frankly My Dear I Dont Give a Damn

Någon gång om året, eller kanske vartannat, får jag meddelande på mobilen av en snubbe som läste på samma gymnasieskola som mig. Vi hade inte någon relation då, varken vänskapligt eller annat, mest bekanta var vi. Umgicks i samma kretsar. Hur som, igår fick jag ett sådant där meddelande. Där det stod "Hej jag har sett att du är med i nya 90210, Nice moviestar!"  "Va?" svarar jag..."Ja, du är jävligt lik hon som är med där"

Tydligen så är jag lik någon i nya beverly hills, he måste kollas upp tänkte jag. Så här ser kvinnan ut....

Jag känner att det hela hade varit lite roligare om jag faktiskt var lik henne. Vi sätter punkt där.

Sitter i min utbäddade soffa, har sinnessjukt ont i ryggen och har snusat sönder innanmätet i käften. Brodern är här på besök, han har visst övergivit sitt lössnus och övergått till portion för att rädda sitt tandkött. Sen när fick han bättre framförhållning än mig kan man undra?

Borde ta mig i kragen och läsa lite kurslitteratur, bara öppna bokjäveln åtminstone, bläddra lite sådär nonchigt och känna att jag gjort en ansträngning. Dessvärre går inte det, för jag äger ingen vettig läslampa, och utan läslampa blir det i princip omöjligt att genomföra ett sådant uppdrag. Bra då har jag rättfärdigat min lathet även denna dag...

Maskerad är ett förbannat roligt fenomen. Att klä ut sig och vara någon annan, lite sådär som när man var 14 och hellre skulle ikläda sig någon annans jag. En sak är säker efter helgen, jag kommer bli en sån sjukt ful pensionär, hittar jag inte min livskamrat innan 55 kommer jag leva alene forever. Att ta detta med ro och hantera det på ett självdistanserat sätt visade sig vara lättare sagt än gjort, åtminstone nykter. Med några promille i kroppen trodde jag på allvar att jag var hysteriskt rolig, och kände att charter liv ala pensionär fan inte vore helt fel. Detta borde alltså betyda att självdistansen börjar där alkoholen tar vid, vilket sedermera borde betyda att för att jag ska få ett så pass trevligt liv som möjligt i mina eventuella pensionärs år bör jag vara alkoholiserad. Jag kommer inte bara bli sjukt ful, jag kommer bli alkoholist också. Förbannat jävla kul,

Ibland undrar jag hur mycket folk funderar och analyserar i samklang. Ibland undrar jag över hur sådana vänskaper ser ut, de som aldrig analyserar i samråd, de som bara behandlar det där ytliga men ändå kallar sig vänner. De som inte vill gå in på djupet, inte vrida och vända på allt och skaka fram minsta lilla detalj ur sin helhet. Det som nöjer sig med samtalsämnen som utesluter det egna och infinner sig i det för att det är en trygghet som erbjuds.

Tanken kring detta slog mig igår då jag och fröken bergman diskuterade allt och ingenting, från det att solen sken till att månen tagit dess plats. Ibland undrar jag om vi ens vet vad vi säger, vi vänder och vrider, klurar och omformulerar, gör saker konkreta, gör saker diffusa. Håller med, håller inte med. Jag undrar vad vi hade pratat om, om vi inte kunnat tala på ett sådant sätt, hade vi då fyllt tiden med att försöka hitta någon slags gemensam nämnare som ingen av oss egentligen föredrar. När jag ser mig omkring kan jag ibland bli förvånad över hur lite människor "förväntar" sig av sina vänner, hur lite som krävs för att någon ska kallas vän. Samma sak då det gäller förhållanden, den där underliggande tanken, huvudsaken jag har någon. Huvudsaken jag inte behöver vara ensam. Att bygga relationer på en sådan grund må vara det mest destruktiva sättet att vandra genom livet.

Ja vad fan vet jag, men jag kan liksom inte släppa den där tanken om människors olika relationer, och vad som värdesätts, jag upphör aldrig att förvånas. Det handlar inte om någon slags nedvärdering, det handlar mest om att jag inte förstår...

Självklart rinner tårarna och snoren droppar när jag sitter och lyssnar på Obamas segertal. Jag har grinat för mindre, så det återstår att se om USA blir till ett bättre land, nu när Mr Icke kompetent som ej fick leka av sig som barn och därmed ser andra människor som marionetter och tror att krig är den bästa lösningen på allt, med sympati som vilar på en grund av cynism, klivit av tronen och nu ersätts med Mr betydligt vettigare med sundare värderingar och mindre egoistiskt vinstintresse med stillsam aktuoritet och leende sympati...

Klart som fan det blir bättre.

Trött är bara förnamnet just i detta nuet. Klockan är halv tio och jag har i princip suttit och spärrat upp ögonen sen jag kom hem från skolan vid fyra tiden. Funderade lite kring det där med tändstickor för att spärra upp dem, men kom sedan på att det inte alls vore en god ide. När jag var hos optikern för något år sedan i hopp om att han skulle säga "banne mig, du skulle inte bara passa i glasögon, du behöver också, gärna dyngnet runt"... sa han i stället " oj oj, du har väldigt lite vätska i ögonen, man kan se det här, du ser, små fläckar, det måste du nog göra något åt"... jahaja, ögondroppar känns ju jävligt ocoolt om man jämför med ett par schyssta bågar.

Så, som sagt, att spärra upp ögonen med tändstickor enbart för att hålla sig vaken är därmed inte aktuellt, det skulle endera sluta med att mina ögon torkade ihop till russin eller att jag blev blind. Vilket betyder att jag då passerar "glasögonbärar stadiet", och ramlar in i "vandra med blindkäpp perioden". Inte heller sådär uber hippt.

Vissa Människor formar sina relationer i förhållande till Deras mående. Deras icke välmående. Deras välmående. Ibland infinner sig en känsla av bedövning. Vetskapen om att det enda ord man möter är missnöje, misströstan och uppgivenhet. Det där leende, det där fina, det som framkallar skratt når aldrig fram. Det sker inom en sluten cirkel där jaget ej inkluderas. Jag undrar om inte det är egosim på allra högsta nivå? Strö lite skit som skapar oro, som du sedan släpper och låter någon annan plocka upp. Kanske är krav felaktigt. Det är allmänt känt att man inte både kan äta upp kakan och ha den kvar. Men äter jag en kaka äter jag den gärna hel, både det hårda skalet och den mjuka varma insidan, och inte bara de där hårda kanterna som skapar magont.

Jag har aldrig tidigare varit så träffad av min egen orkeslöshet, den där som säger åt mig att bara ligga ner, sova bort otaliga timmar för att slippa göra annat. Den som tycker att minsta lilla ansträngning känns som ett projekt. Jag hör mig själv sucka bland andra människor åt sådant som de gör dagligen, jämt, hela jävla tiden. Sånt som för dem sker utan minsta lilla eftertanke eller vånda. Jag sitter där som en jävla snorunge som petar sig i näsan och kletar av skiten på alla andra. Det finns en viss charm i att kunna förstora allt, våga vara den som erkänner att minsta lilla skit sak är jobbig, det kan framkalla skratt, men ungefär där tar det slut. Bakom skrattet finns just nu enbart en tom, likgiltig känsla. Av. Att. Inte. Orka. Samt en sann olust att redan i oktober infinna sig i detta sinnestillstånd. Fuck.

Komplicerade liv, rädda den som räddas kan. Låt den talföre sansa sig, låt den tyste välkomna en melodi, ett egenskapat stycke som ingen annan någonsin kunnat skriva i dennes ställe. Tystnaden skrämmer, den uteblivna musiken blir till ett sus vi talföra aldrig kan fly. Vi behöver orden för att veta, vi behöver orden för att konkretisera. Vår energi har sitt fokus i analysen, analyser ni kunnat rädda oss ifrån, om bara ett stycke musik vågat sig ut ur de förseglade läppar ni bär.

De talföra, de som skriver sin egen melodi tystnar snart, vi tystnar alltid. Precis som ni. Inte för att vi vill, utan för att vi måste, för att vi inte orkar, för att all vår energi tagit slut och reservlågan endast kan erbjuda överlevnad. Vi gillar melodier, vi gillar musik, men att blotta sitt inre inför en publik som aldrig skulle applådera är och kommer alltid vara under vår värdighet.

Jag har en lärare jag inte riktigt tycker om, en sån där person som alltid lyckas inkludera sig själv och sitt privatliv i föreläsningar. Visst, personliga anekdoter kan visserligen styrka personens trovärdighet, men när det börjar kännas som att jag i minnet bevarar en växtkurva för dennes ungar, och totalt omedvetet vet vilka vaccin personens hund bombarderats med känner jag en aning olust. Idag stal hon ytterligare timmar ur mitt liv, timmar som jag hellre velat ligga i sängen och glo upp i taket och fundera. Vilket var precis vad jag gjorde när jag kom hem, dessvärre somnade jag, i tre timmar, och vem drömmer jag om tror ni? Miss oduglig föreläsare som har ett sjukligt behov av att fläka ut sitt privatliv. Japp, henne drömmer jag om, vi sitter där på institutionen och snackar skit, hon bjuder på ett äpple, och jag äter det, fast jag är allergisk. Vi sitter där timme ut och timme in, och jag känner hur hon mer och mer tror att vi ska bli vänner, jag får en liten klump i magen och tänker hur i helvete jag ska ta mig ur detta. Måste jag vara så där äckligt förstående, och lyssna till öronen trillar av, jag vågar liksom inte säga. Jag vill inte vara din vän.

Ja, usch. Tur som fan det var en dröm, men det jävliga är att det säkerligen skulle hända i verkligheten med, eftersom jag har en okontrollerbar förmåga att lyssna och vara förstående mot folk som jag absolut inte känner. Det där låter kanske aningen sockersött och egocentrerat, men icke kära vänner, sådant är inte fallet, jag uppgraderar mig bara. Eftersom jag tror att jag bara kommer behöva stå ut med personen en gång, så anser jag att jag likaväl kan lyssna den gången bara för att vara snäll. Lilla fröken edlund har ännu inte fattat att om man ger sådana inviter kommer det efterhängsna människor som drar i ens samvete på köpet, sådana som alltid pratar utan att lyssna. Ibland är jag en beställare av envägskommunikation, and I don`t like. At all.