Frankly My Dear I Dont Give a Damn

Jag har aldrig tidigare varit så träffad av min egen orkeslöshet, den där som säger åt mig att bara ligga ner, sova bort otaliga timmar för att slippa göra annat. Den som tycker att minsta lilla ansträngning känns som ett projekt. Jag hör mig själv sucka bland andra människor åt sådant som de gör dagligen, jämt, hela jävla tiden. Sånt som för dem sker utan minsta lilla eftertanke eller vånda. Jag sitter där som en jävla snorunge som petar sig i näsan och kletar av skiten på alla andra. Det finns en viss charm i att kunna förstora allt, våga vara den som erkänner att minsta lilla skit sak är jobbig, det kan framkalla skratt, men ungefär där tar det slut. Bakom skrattet finns just nu enbart en tom, likgiltig känsla. Av. Att. Inte. Orka. Samt en sann olust att redan i oktober infinna sig i detta sinnestillstånd. Fuck.

Komplicerade liv, rädda den som räddas kan. Låt den talföre sansa sig, låt den tyste välkomna en melodi, ett egenskapat stycke som ingen annan någonsin kunnat skriva i dennes ställe. Tystnaden skrämmer, den uteblivna musiken blir till ett sus vi talföra aldrig kan fly. Vi behöver orden för att veta, vi behöver orden för att konkretisera. Vår energi har sitt fokus i analysen, analyser ni kunnat rädda oss ifrån, om bara ett stycke musik vågat sig ut ur de förseglade läppar ni bär.

De talföra, de som skriver sin egen melodi tystnar snart, vi tystnar alltid. Precis som ni. Inte för att vi vill, utan för att vi måste, för att vi inte orkar, för att all vår energi tagit slut och reservlågan endast kan erbjuda överlevnad. Vi gillar melodier, vi gillar musik, men att blotta sitt inre inför en publik som aldrig skulle applådera är och kommer alltid vara under vår värdighet.

Jag har en lärare jag inte riktigt tycker om, en sån där person som alltid lyckas inkludera sig själv och sitt privatliv i föreläsningar. Visst, personliga anekdoter kan visserligen styrka personens trovärdighet, men när det börjar kännas som att jag i minnet bevarar en växtkurva för dennes ungar, och totalt omedvetet vet vilka vaccin personens hund bombarderats med känner jag en aning olust. Idag stal hon ytterligare timmar ur mitt liv, timmar som jag hellre velat ligga i sängen och glo upp i taket och fundera. Vilket var precis vad jag gjorde när jag kom hem, dessvärre somnade jag, i tre timmar, och vem drömmer jag om tror ni? Miss oduglig föreläsare som har ett sjukligt behov av att fläka ut sitt privatliv. Japp, henne drömmer jag om, vi sitter där på institutionen och snackar skit, hon bjuder på ett äpple, och jag äter det, fast jag är allergisk. Vi sitter där timme ut och timme in, och jag känner hur hon mer och mer tror att vi ska bli vänner, jag får en liten klump i magen och tänker hur i helvete jag ska ta mig ur detta. Måste jag vara så där äckligt förstående, och lyssna till öronen trillar av, jag vågar liksom inte säga. Jag vill inte vara din vän.

Ja, usch. Tur som fan det var en dröm, men det jävliga är att det säkerligen skulle hända i verkligheten med, eftersom jag har en okontrollerbar förmåga att lyssna och vara förstående mot folk som jag absolut inte känner. Det där låter kanske aningen sockersött och egocentrerat, men icke kära vänner, sådant är inte fallet, jag uppgraderar mig bara. Eftersom jag tror att jag bara kommer behöva stå ut med personen en gång, så anser jag att jag likaväl kan lyssna den gången bara för att vara snäll. Lilla fröken edlund har ännu inte fattat att om man ger sådana inviter kommer det efterhängsna människor som drar i ens samvete på köpet, sådana som alltid pratar utan att lyssna. Ibland är jag en beställare av envägskommunikation, and I don`t like. At all.

Vi sitter och pratar om detta med krograggning, jag konstaterar att folk aldrig raggar på mig på krogen längre, det gör mig inte så värst mycket, men det blir som påtagligt att den där purfräscheten jag bar när jag var 16 numer är ett minne blott, ibland man får äta upp sina ord....

En snubbe kommer fram till mig i lördags kväll, pratar om mina silvertights jag bar för ex antal veckor sedan, jag låtsas känna igen killen och ger han en klapp på axeln för att vandra vidare.... Killen kommer senare fram och påpekar att han tänker ge ett skamligt förslag, förslaget lyder enligt följande: Jag tänker gå hem med dig ikväll och vi ska ligga med varann, sen ska vi ta med din långa polare och röka en jävla massa weed.

Oh my god. Lätt på! Finna det något härligare än uppblåsta människor som verkligen inte klär i ett alldels för stort självförtroende, som vågar säga, vi ska, istället för vi borde...? Som dessutom slår ett slag för osund inhalering av gräs, eller weed som han sa bara för att verka sådär avslappnat världsvan. Ja det finns härligare saker, allt är i princip härligare än det.

Har tiderna omformat raggning till sådana där lama förslag slår jag mig fan på bröstet och ler nöjsamt över att folk väljer att inte ragga på mig. Visst, vidare analys kanske skulle innefatta mer än så. Men just nu, skiter jag faktiskt i vilket.

Ann Söderlund bekantades jag med när hon var någon slags assistent i köket i ett matlagningsprogram. Mat och teve är faktiskt jävligt fint, de där pensionärs påbrån`a som jag bär är otaliga. Hur som haver, nu syns hon i ett program som heter "världens härligaste män", där objektifieringen av män är ytterst påtaglig, men vältaliga Ann, eller snarare icke vältaliga Ann lirkar sig ur det där fula med att objektifiera och gör det till någon slags modern konst. Kastar lite skit tillbaka, för något som män gjort i hundratals år, en aningen lågt och icke politiskt korrekt uttalande, men Ann kan. Det oerhört roligaste var när hon befann sig hos en "million dollar face" - skådis i Hollywood, blir totalt fnittrig och inte kan bete sig, slänger sig i en hängmatta och daskar i marken, för att sedan gå därifrån och tycka att det där million dollar face`t var totalt jävla vedervärdig. Försökt hångla med Gustaf Skarsgård har hon också gjort, gick ju sådär, men hon försökte i alla fall.

Sen träffade hon även Andreas Halldèn, och föll pladask. Som hon sa "Och du som är Andreas tjej, vilket lyllo du är"...

Ja, kvinnan gör så sjukt mycket roliga analyser och antaganden att det är sinnes. Med sitt hesa skratt och halv läspande stämma är det mer än värt att bara beskåda henne än alla de karlar som sätts under luppen.

Mutt pratar om det där "julaftonsfenomenet", då man alltid gör sig i ordning för tidigt, och mest bara får sitta och vänta hela dagen. Då kom jag att tänka på ett annat fenomen när man har lite för mycket tid över, detta med att sminka sig för mycket. Det var länge sedan sist nu, men jag minns de där dagarna då utgång faktiskt var något att se fram emot, då man var upprymd hela dagen för att man visste att man skulle HA KUL på kvällen. Typ samma dagar som när man hade rutin. De dagarna var i sig också lite rutinartade, helgdagarna alltså, stan, systemet, hem göra sig i ordning, entra förfest för att sen gå ut. Numer är helgdagarna mera en lång jävla förfest i dekadensens tecken, gärna med ett lätt påslag av bakfylla, hur som, tillbaka till det där med att vara översminkad. Förr i tiden, när man nyttjade sin tid, blev innehavet av tid mycket påtagligt, visste man att man skulle åka på förfest en viss tid, började man så smått sminka sig, vidare tittandes på klockan insåg man att visarna knappt rört sig, vadan göra? Jo, sminka sig lite till, ja, kanske lite till igen, tills ens ögon knappt var igenkännbara, mest likandes jävla arselhål. Det där med moderiktiga svartskuggade ögon har som aldrig klätt mig hur mycket jag än försökt. Sedan inser man att tiden tickat iväg bra fort, nu med ögon som arselhål, utväg? Möta andra människor och leka att du snappat upp heroin chic grejen, och lita på att ingen kommer våga påpeka att du misslyckats, eller ta bort skiten. Skiten togs alltid bort, och man fick istället trots överdriven tid för förberedelser, gå ut och se ut som hej kom och hjälp mig, med en inte riktigt så fashionabel sminkning.

Lugn barn, he har ju som gått bra för mig ändå. Livet går vidare.

Jag skulle utan tvekan börja grina om jag fastnade i en hiss, jag skulle dö om jag satt fast mer än fem minuter, detta skulle gå till på följande vis. Jag skulle gråta, för att sedan börja hulka, hulkandet skulle leda till andnöd, andnöden skulle utmynna i en panikattack, och panikattacken skulle innebära total död. Jepp, så är det.

Ändå har jag hela min uppväxt torterat brorsan med att stänga in honom. På toaletter, putta in honom i hissar när han bara var barnet, lura in honom i en sovsäck för att sedan hålla för så han inte kan komma ut. Satan så obehagligt beteende. Usch. Någon följande analys av detta beteende undviker jag gärna.

Nu är han starkare än mig så jag har lagt det på hyllan för ett tag. Tack och lov.

Very much talande. Faktiskt.

I förrgår då jag åkte buss satt en kvinna framför mig, från vasaplan till sjukhuset hann kvinna äta upp en HEL påse extra starka halstabletter. Hon knapra, och hon smaska och hon sög. Ja, det lät kanske aningen snuskigt det där, men det var exakt de hon gjorde. Mycket knepigt, vem äter en hel påse halstabletter på så kort tid? Är det pga av det laxerande effekten, hon kanske hade förstoppning, och behövde lite hjälp på traven, vissa människor påverkas lätt av sockerfria produkter. Typ som min bror, han har envisats med att äta halstabletter som godis, i brist på annat, vilket alltid slutat med att han suttit på toaletten, läsandes en kalle anka pocket och haft rännskita. Ja, det måste nog vara de kvinnan ville uppnå, en diarresession med obligatorisk toalett lektyr.

Detta här med headset, mycket bra påfund. Dock extremt förvirrande. För några veckor sedan då jag var och handlade mat, pratade jag i min telefon, med headset på. En krökryggad madame på cirka 70 bast tittar på mig och frågar "Talar du med dig själv?"... Jag som är mitt upp i samtalet, stirrar bara på henne och fortsätter lyssna på personen på andra sidan luren. Fortsätter prata och går min väg. Jag möter sedan damen 5000 gånger till i affären. Hon tittar nästan lite ömkande mot mig. Som om hon tänkte..stackars lilla jänta, så ung men redan så fucked up. Nja, fucked up kanske hon inte tänkte, men ja, ni fattar. Utvecklingen har således börjat innebära att schizofreni blivit ett alltmer accepterat tillstånd bland såväl gamla som unga. Det tackar vi för.