Frankly My Dear I Dont Give a Damn

Jag skulle verkligen inte kalla mig själv envis, många håller säkert inte med. Men för mig hör envishet ihop med vilja. Jag tror inte jag äger den sortens vilja, det är inte den viljan som för mig framåt i en diskussion, dessvärre. Istället är det frågan om att inte ha fel, det behöver nödvändigtvis inte betyda att jag måste ha rätt. Men jag avskyr att ha fel, fel, alltså så fel som det bara kan bli. Jag vill gärna tro att det jag inbillat mig, och de tankar jag har gällande saker och ting är min trygghet, och när den rubbas blir det kaos i mitt huvud. Det är underbart att lyssna till intelligenta människor som analyserar öppet på det där korrekta sättet utan att vara hårdföra, de som lugnt och sansat i godton utan att verka högfärdiga svarar rätt på varenda fråga i TP. De som är ovetandes om att de briljerar med sin kunskap för att de för dem är en självklarhet. Hur blir man en sådan människa?

Jag minns en gång då jag lyckades svara rätt på en fråga på "På spåret" som varken Hoa hoa eller Stefan Holm klarade, va fan gör jag då, jo jag plockar upp mobilen och präntar snabbt ned orden "Jag spöade hoa hoa och holm ikväll" och skickar detta till en vän som är betydligt mer allmänbildad än jag, och som även han uppskattar pensionärs teve om fredagskvällarna. Tillsvars får jag inte mer än något i stil med "haha", men det skiter jag i, för jag är just då så förbannat nöjd, och drömmer mig tillbaka till den där gången för ett flertal år sedan då jag lyckades med samma bragd, svaret nu var pasodoble, svaret då var wallenbergare. Ja Linn du har sannerligen införskaffat en hel del nya kunskaper de senaste åren.

Om man lyckas svara rätt cirka, eh, 2 gånger på "På spåret" hur i helvete har jag rätt att bli förbannad då jag har fel?

Nu, precis alldeles nyss slog en otäck tanke mig. Med snusen vilande under överläppens vänstra sida, likt alltid, kände jag plötsligt en känsla av brist. Brist på att lämna verkan. Det må låta självömkande och sorgligt och i någons öron kanske som ett rop efter att någon skall dementera detta. Det handlar inte om det, det handlar inte om er. Ni som jag känner, ni som värmer mig. Det handlar om er som tror att ni känner mig, ni som tror att jag ärligen ska bli lyrisk över att ni även denna gång blev så oerhört glada över att höra min röst. Ni som ber om råd då alla andra vänner har svikit er sida för att sedan försvinna. Igen. Endast en idiot skulle missa sambandet.

Varför är jag en sådan, en sådan man återkommer till då tiden redan runnit ut, varför uppskattade ni inte mig då jag fanns där vid er sida?

Varför är jag en sådan som lyssnar till era problem, fast tiden för det vi en gång delat endast är ett genant minne i bakhuvudet?

Då jag en gång fanns där, och ni inte uppskattade mig, det skiter jag självklart fan i, ni var aldrig vänner, och det gör mig aldrig ont. Random människor hit, och random människor dit, det hör till vardagen, och det hör till dess charm. Men varför i hela jävla helvetet tycker ni att det är okej att uppskatta mig då inget längre finns? Hur vågar ni gråta mot en axel ni aldrig någonsin känt. Ja kära okända människor, sittande med snusen numer rinnande under läppen kan jag inget annat än förundras, och undra vad är det för fel på mig, och vad i helvete är det för jävla fel på er?

Det som är än mer skrattretande är att jag aldrig, varken då eller nu, gråtit mot era axlar, jag har aldrig förbarmat mig. Då ni väljer att nyttja mig då inget längre finns skapas ett ansvar som jag trots stolthet inte kan avsäga mig ifrån, jag slår den där signalen med jämna mellanrum för att veta att allt är väl. Precis som ni önskat.  Jag känner er, men ni känner inte mig. My bad. Of course. Gör mig en tjänst, radera mitt nummer så raderar jag ert. 

Det var en hängbro. Han visste det, men i hans ögon vaggade den sådär tryggt som endast armarna hos någon man litar på kan göra.

Den andre vädjar om att det förblir en fantasi. Om att stegen aldrig bör tas, om att vinden är den mest opålitliga fienden. Vagga inte, Stå rakt, brukade han säga. Sjung aldrig versen, gläns i refrängen. Var inte en sådan som chansar och förlorar, gör sådant du kan, behärskar, och vinn. Slösa inte dina pengar på dyr öl, köp en drink istället, du blir fortare full.   

Sluta stoppa in tröjan innanför byxorna, köp dig en dyr parfym de räcker längre. Sluta tråna efter dem som aldrig någonsin ens skulle himla med ögonen åt dig, det brukade han säga, ofta. Sådär så det skar i hans hjärta - Han som vaggade på bron, han som aldrig stod rakt, han som sjöng falsk då alla andra inväntade refrängen.

Han insåg snart att det var han som levde, alla de där andra de bara väntade, de väntade på refrängen, de njöt inte av den tjeckiska ölen, de klunkade drinkarna och räknade minuterna till fyllan slog till. De köpte dyra parfymer och luktade snart bara nostalgi och gammalt årtionde. De levde kvar, de levde aldrig.
Han levde, han vaggade, han luktade billig "Axe" ena dagen och "dubbeldusch" andra. Han vågade och vann, han vågade och förlorade. Han sa hej till de himlande ögonen och förstod att även hon väntade, hon var en av dem som väntade.

Jag tror jag vet varför bloggandet inte känns lika aktuellt.  
Det finns ett lugn, det finns en ro. Jag kan andas...

Det är mycket i huvudet dessa dagar. Är det inte det ena så är det, det andra. Logiskt. Ja. Förvirrande.Japp. Vi konstaterade under välbehövlig fika att våra hjärnor förmodligen är mer stimulerade än vanligt, att det är därför man vill aktivera.sig. I huvudet. Men kroppen säger nej.

Kroppen är endast ett förfall,det lilla som fortfarande skiner badar i glansen från dåtiden. Höftbenen skaver mot hårda underlag, samtidigt som ölmagen slagit läger. Fötterna är ständigt kalla, och porerna fylls av dynga som aldrig förr. Naglarna skivar sig, och kroppen är ständigt hårbeklädd. Det som i den forna tiden var tydligt formade muskler är numer diffusa former av fett och ben.  

Hursomhaver. Det finns ett lugn, det finns en ro. Jag kan andas.