Frankly My Dear I Dont Give a Damn

Den där vännen en bit bort. Hon som alltid lyssnar, ger råd, som är precis sådär tydlig som en sådan som jag behöver. Utan att för dens skull vara mjäkig. Hon som aldrig skulle förringa ordens betydelse, hon som ser saker för vad det är, men ändå vet att även den stoltaste inte alltid orkar gå upprätt. Hon skriver.... Mutt, du vet ju om Lemarcs ord...

Det är lustigt att jag skrivit exakt samma ord i min dammiga dagbok. Eftersom du och jag kära vän är de enda i vår åldersgrupp som ler åt Lemarcs briljans kommer därför ett par andra tänkvärda rader...

Torsdagen den 3 juni 2003

"..Farbror Nilsson bör tänka över sin blomsterfanatism. Den skapar bara ångest och sorg. Ett skapande av det perfekta bör inte lämnas i sina egna händer. Det vill säga att chansen att lyckas väger lika med misslyckandets möjlighet.

Kanske jag är precis lika patetisk som jag så ogenerat anser andra vara. Förmodligen betraktar de mig så. Man tror sig kunna skåda falskhet. Långt ifrån. Man har definitivt ett stort antal fler fiender än vad man tror sig ha. Måste finna sin balans. Misstänksamheten får inte styra. Livet skulle aldrig fungera då. Någonstans finns självklart de osynliga gränserna. Min gräns tillåter mig att lura, skulle jag ge en jag hatar en käftsmäll eller ett vanligt Hej, är valet så lätt. Den vanliga hälsningen leder inte till några "onödiga" konsekvenser. När tiden är på min sida ska jag smälla på käftar och bli hatad. Då tiden tillåter som sagt..."

Det är fem år sedan jag skrev de orden i min dagbok. Fan vad jag skrev febrilt i den där dagboken, de rymmer en hel del år där i, med fasligt lika tankar, ord om samma människor. Om och om igen.

Lustigt att jag trodde att framtiden självmant skulle framkalla nån slags rebellisk sida där jag skulle vara opåverkbar av människor i min omgivning. En aning fint också, sådär svävande, med en tro på förbättran. Det är även lustigt att jag väljer att använda mig av ordet fiender, jag har och kommer aldrig tro på begreppet fiender. Jag måste varit upprörd, vilket jag var och är de flesta gånger jag väljer att formulera i skrift.

Min kladdiga handstil gör det svårt att tyda ord för ord, men innebörden är alltid den samma. Tankar om, tankar kring, rannsakan, rannsakan. Idag känner jag lite så, lite sådär som farbror Nilsson.

Igår var det reggaespelning på låt oss säga, ställe 1, när ställe 1 stängde sina dörrar valde vi att gå till ställe 2, där två grymma band bjöd på spontan lir. Tonerna är sådär halv gälla, och ölen pissljummen i vanlig ordning. I denna delen av denna text väljer jag att än en gång nämna att vi varit på reggae spelning, och jag väljer även att än en gång nämna att efterfesten spenderades med två reggaeband. Med det sagt, åter till historien. Klockan är 5 på morgonen, det spontana liret har avtagit en aning, helt plötsligt kläcker någon idiot ur sig..."Fan vad det luktar bränt.."

Den idioten var jag. Jag är fan bra kul ibland...

Nu har jag haft ont i magen i två dar och är aningens febrig, vänner skriver hit o dit att det är synd om mig, att de hoppar upp på cykeln och köper den där colan om jag vill. Att jag ska äta mycket frukt och gröt, och vilka serier jag ska ladda hem och vila ögonen på. Det är fint tycker jag. Me like you.

Jag har tagit ett beslut, att försöka sluta snusa, och i samma veva som beslutet togs säger de på Nyheterna att Snusning och Fetma är sammankopplade, måste fan vara ett tecken, påtal om min införskaffade dubbelhaka och allt. Hold your horses, det har endast gått 2,5 dag och under den tiden har jag snusat cirka 6-7 snusar. Men hallå gott folk det är en minskning på 2 dosor och cirka 80 spänn mer i fickan.

Det är fint tycker jag. Me like to.

Man får heller aldrig börja en mening med men. Men jag gör det hellre än att börja med ett Och, för Men framkallar inte lika mycket brainfreeze, och allt som oftast när allt kan vara sådär rosenrött brukar det där förbannade Men`et rasera alltihopa.

Du är en underbar människa. Men.....

Blää. Typ sånna.

Min allra största rädsla är min utbytbarhet. Jag är utbytbar. Jag tror det är därför jag klamrar för jag inser min lilla, lilla plats på jorden, och hur jag som en medioker, ibland fatal människa, i grund och botten är tidsfördriv, utbytbarheten slog mig i huvudet i kväll, fruktansvärt hårt. Ingen var i rummet med mig, men jag insåg genast, för första gången, varför klumpen som inte borde finnas, Existerar. Jag är rädd för utbytbarheten. JAG ÄR UTBYTBAR. Att jag aldrig förstått att det är därför min vardag gnager lite mer än vanligt. Jag har förvridit mitt människovärde, trots att jag vet att jag skapat det i samton med mig själv, kan jag inte knyta upp denna knut som vardagen blivit. Klart som fan man är utbytbar, det är alla.

Jag har funderat äckligt mycket över hur folk väljer att leva sina liv, eftersom jag för stunden tror på de ord som säger att vi bara lever en gång, kan jag få en aning magont när vi människor väljer att slänga bort sådant vi aldrig kommer få ta del av igen, kasta bort människor, människor i vår närhet. Jag får nästan en släng av dödsångest när jag tänker på allt det där vi väljer att inte vårda.

Man kan välja att leva sitt liv med enbar fokus på dig själv, där du sätter dig själv i främsta rummet var gång, där du släpper allt och flyr vidare från värme, trygghet, omhändertagande. Dina aktioner mot människor som bryr sig om dig blir således aldrig till sorgliga avsked, för du har valt att leva ditt liv, på ditt vis, utan att någon kan komma i din väg. Du ska möta så mycket nya människor som det bara är möjligt, för att sedan lämna dem och kasta dem i högen för brukade. Man lever bara en gång, varför anpassa sig efter människor, känslor och platser?

Man kan även välja att vårda. Vårda de underbara som finns omkring dig, välja att stå upp för dina vänner, dina kärlekar, din familj. Oavsett om du trampar snett, eller om någon i din omgivning gör det, kan ni tillsammans lösa det, i samton med varandra. Ni ser på det som betyder något runt omkring er och konstaterar, man lever bara en gång, inget av det jag håller kärt är värt att bruka, bearbeta och kasta. Du vill vårda, utveckla och spara. Man lever bara en gång, vårda det som du håller kärt.

Ja, jag är rätt uppgiven idag...Men det ska nog gå bra..

Det finns bra serier, och det finns helt utomordentligt underbara fantastiska serier. S.P.U.N.G har stulit en del av mitt hjärta. Det gjorde den redan då den sändes på teve för x antal år sedan, men än mer denna gång. Ord är just i detta tillfälle en aning överflödiga eftersom jag precis vilat ögonen på det sista avsnittet och sitter med tårar på kinderna. Karaktärerna är vackra, fula, ADHD drabbade, viktiga, pretentiösa, kunniga, knarkare, tjocka, smala, fina, djupa, ytliga. Det är vackert. De tillsammans skapar en verklighet i fiktionen som är farligt lik vår egna. Snälla rara individer, se hela serien, och då menar jag precis vartenda avsnitt, det är värt precis alla deras menlösa dialoger enbart för att se det sista avsnittet, för att sedan sitta där tom, förundrad, med tårarna rinnande för kinderna, och tänka. Tänka. Skratta och gråta med din ensamhet som enda sällskap.

Förövrigt måste personen som valt musiken till serien vara ett geni, tycker man att serien är bajs lovar jag att det är värt att se enbart för den briljanta musiken som ackompanjerar de 5 förlorade själarnas liv.

Att fly. Vi äger inga vingar, vi behöver inga vingar. Men ibland vill något ta oss bort, fösa bort det egna ur det egna livet, fösa vidare mot annat. Utan vingar kan vi heller inte dala. Vi kan heller inte flyga, de som flyger äger inte fötter boende på denna jord. De har aldrig landat och kommer aldrig det göra. Vi landar heller aldrig, för vi kan inte flyga, men vi kan fösa, vi kan dansa, vi kan fly.

Vad vill vi fly ifrån, vem och vad är vi rädda för? Varför står vi inte bara på den där jorden som de där med vingar aldrig stått på, varför står vi inte bara sådär stadigt som bara människor utan vingar kan göra?

Någonstans mitt i allt det där stavas sanningen magkänsla. En känsla att lita på, en känsla som aldrig flyger, en känsla som aldrig dalar. Den finns bara där och talar vår sanning, vi kan alltid försöka förneka, men sanningen i magens känsla kommer aldrig upphöra om vi inte väljer att följa dennes råd.

Att stanna under täcket, eller stiga upp, bädda sängen och välja att vakna?