Tystnad
Tystnaden är ett eko. Eko av de glansdagar då den aldrig fanns. Eko av sången och skrattet som balanserade på livets brokiga lina. Vägskäl efter vägskäl. Eko efter eko.
Sången i ekot i tystnaden blir svag.
Den blir aldrig som förr, dess klara toner är dova och diffusa. Människorna runt i dansen siluetter i ett månsken. Månen kan i stunden vittna om att vi aldrig tar oss tillbaka. Vi kan knyta våra händer, le mot varandra, säga att vi i tystnaden skall lyssna till ekot som tar oss dit vi var. Vi vet alla då. Att sanningen är brutalare än så.
Tystnad kan för den ena vara det enklast av allt, att enbart sluta sina läppar för att sedan aldrig öppna dem igen, med kraft för motstånd.
Tystnaden kan för den andre vara det svåraste av allt. Att sluta sina läppar. Låta dem förbli slutna. Utan motståndskraft.
Det som vill ut får stanna inombords.Gro. Bråka invärtes. Slå dig i magen, bestämt. Med slutna läppar upphör aldrig slagen. De blir en del av dig. De vandrar sig ut i din kropp och lever i dina rörelser. Rör dig sakta, tystnaden kan skada dig.
Sätt inte ditt pekfinger för den andres mun och "schyssaa". Din vän kanske har något att säga dig.
