Det finns inget vackert i en sanning som denna....
Den natten då man vaknar. Kall som is, och drypande av svett på samma gång. Hjärtat värker och andningen börjar avta.
När bryr sig människor. Den sanna egoisten kan uttala att den bryr sig, för att sedan aldrig finnas där. Säga att den omhändertagande tanken svävar i den luft vi delar, utan att syret smakar det minsta av välbehag.
Vad säger den där luften som inte finns där, som försvinner plötsligt en natt och hotar med att aldrig återkomma?
Hur kan vännen kallas vän utan att finnas där för att hålla en kall hand, finnas där för vännen som endast behöver lätta ett hjärta som för länge sedan brustit i tusentals delar som inte står att finna.
Jag vill inte en enda jävla gång till höra att människor bryr sig för att sedan inte finnas där när andnöden knackar på dörren.
Det är en förnedran att säga till en medmänniska att denne inte bryr sig. Det är fult och det sårar, det nedvärderar och gör ont. Jag vet. Men ibland kära vänner och ovänner, är det inte så att det bara är en lam ursäkt för att aldrig behöva stå tillsvars för något, är det inte bara ett lamt försökt att ge ett dåligt samvete?
För hur i helvete, kära vänner och ovänner, ska jag någonsin kunna skilja på er när den såkallade vännen är precis på samma avstånd som ovännen?
