Att vara 22 och bitter...
Jag tycker det är vackert att vara bitter.
Något helt annat än att vara skört romantiskt och tro på den livslånga kärleken och vänskapen...
Något helt annat än att se på världen med naiva ögon som förnekar allt av ondo...
Något annat än att se på livet som en dans på rosor, som nån idiot uppenbarligen kläckt ur sig vid ett svagt ögonblick, och som etsat sig fast i allas våran kartläggning av livet, för livet, och om hur livet kan, och inte skall vara.
Det bittra är handfast och rejält, konkret och öppnar upp för positiva besked. Det bittra har alltid funnits, i tonfallet, i ordvalen, i sättet att vara. Ändå blir jag smått stött när människor kallar mig bitter, det låter så illa, inte alls så där vackert som jag vill få det att vara.
Den tanke som slår mig då...."Bättre det än att vara som du..", är farligt pubertal, diffus och "stå med båda fötterna på jorden" frånvarande, men att jag sedan inser hur jag låter och sedan skrattar hysteriskt inombords är det faktiskt ingen som ser...
Så länge jag har nära till skratt kommer jag aldrig förakta bitterheten.
Den dagen då mitt skratt inte längre finns.
Den dagen finns inte jag heller.
Låt oss vara B1 och B2: Bitterfittorna! Jag är redan där, låt oss mötas ^^
