Frankly My Dear I Dont Give a Damn

Mutt skrattar ibland åt min form av samtalsstöd, där mina medhållande små läten ibland kanske inte passar sig, eller då jag faktiskt borde inse att figurerna på teven aldrig någonsin kommer lyssna till mina känsloyttringar i form av "hmm", eller "mm -anden". Trots mitt triumfkort i form av samtalsstöd har jag även fått höra att jag är en fruktansvärd lyssnare. Så att samtalsstöd och god lyssnare hör samman eller ej låter vi vara osagt. Så länge.

I dag fick jag vittna den värsta sortens "samtalsstödjare". Det finns ett markant faktum i mitt liv, och det är att jag ALLTID, och då menar jag ALLTID, väljer fel plats i bussen. En såkallad ofrivillig tradition. Smaskar min granne inte högljutt på en övermogen banan, så luktar de sursvett, och luktar de inte sursvett så lyssnar de på alltför hög techno, och gör de inte de, så berättar de sin livshistoria 15 gånger om. Denna gången var min granne en överviktig medelålderskvinna, tillsynes helt oprovaktiv. Hennes runda framtoning och stabila plats i sätet födde aldrig tanken om en attityd. MEN HERREGUD. När. käften. öppnades. letade. jag. febrilt. efter. nödutgången. 

Det var värsta sorten. Inget illa ment kära söderkisar men denna kvinnas stockholmska skärde som rakblad i de norrländska öronen. 

"Määän soom sagt va, vi måste ju fixa jobb åt alla va, jaa, jaa, ja, ja, ja, ja,mmm, jaja, jag sitter här och försöker konvertera grääjerna till datorn vaaa, jaa, ja, jaja, ja,.. nääää, nänä, nääää..jo,jojo...Jo jag åker ju gäärna buss va, slippa arlanda vaaa, jaa, ja, ja, jaa,jaa, nää,näää,..."

I 40 jävla minuter. Klart som fan hon gillar att åka buss, hon passar ju inte i flygstolarna, och i bussen får hon ju prata hejdlöst i sin nya fräcka företagstelefon. Jag började undra om det var någon i andra änden, för vart återfanns tiden till att lyssna? Nånstans under vägen insåg jag det som tidigare nämnts, bara för att man ger samtalsstöd så behöver man inte vara en god lyssnare.

Jävlar också.

Vänner ler i grupp, nöjda leenden i utbyte. Det är vackert att beskåda vänner, inte enbart sina egna utan även vännens vän. Se vad de delar och vad de uppskattar hos varandra, vilka nyanser de väljer att älska, och vilka toner de aldrig skulle sjunga tillsammans. Värna om blicken de fäster på sin vän, veta att den blicken är deras och ingen annans. Se dem måla en tavla med de färger de i symbios framkallat, låta målardukens icke befintliga ände vittna om att det alltid finns mer att utforska hos den andre. Se hur de öppna armarna omfamnar medan verkligheten endast ser på.

Vänskap och lycka är precis lika vackert att beskåda som att vara delaktig i, de värmer i vintermörkret men allt jag kan göra är att längta till vårsolen...

Fröken Bergman och fröken Edlund i kombination när bitterheten slår in är allt annat än vackert. Gårdagen spenderades enbart åt att gnälla, "Fan vad kallt det är", "Va fan pluggar folk för, trodde universitetet var en lekstuga", "Barn, nej fan, huvva", "Jävla hemsida, det blir ju inte som jag tänkt", "Aj, sluta slåss", "Håll käften", "Jag hatar mitt liv", "Vad fan, kan det inte bara vara sommar", "Jävla trappor.."

Denna dagen kommer sannerligen gå i samma spår. Klockan är 12.00, jag har förstått att vattnet är avstängt till klockan fyra, inget kaffe, vågar man skita? Jag har redan hunnit läsa min gamla dagbok, och gråta krokotårar. Huvudet värker och jag har en prilla kvar.

Givetvis skall dagens budskap bojkottas. Välj för fan någon av de andra 364 dagarna att säga till era nära och kära att ni älskar dem.

Ps. För att spä på allt, så är jag ett sjukt blekt ginger-kid. Attans.

För många tankar att bearbeta och konkretisera...

När blåsten nästintill tog våra liv, och viskade oss bort från ghettot, kunde arma fröken inte sova. Låt oss ta itu med de där tankarna som helst besöker oss sent, sent på natten, då viljan att somna innan tanken fötts hetsar verksamheten att hålla oss vakna. Rädslan för att möta insikten i mörkret, som i gryningen faktiskt endast är ett bleknat kapitel i sagan om livet.

Allt blev plötsligt glasklart, alla frågetecken rätades ut och blinkade hysteriskt framför de sömnmulna ögonen.

Jag förstod. Om du inte vill Slösa med din tid. Tänker jag heller inte Ge bort min.

Sitter och lyssnar till musik som får mig att känna mig tuff. Sådär 90 tals tuff som man bara kunde vara då. Vilket i sig är ytterst logiskt med tanke på att 90 talet aldrig återkommer.

Känslan av att tro sig äga världen, vetskapen utan tvivlan, att världen faktiskt låg för sina egna oerfarna fötter. Tiden då tiden aldrig var ett hinder, då den ena dagen kunde inbringa hat medan den andra kärlek, medan omvärlden vittnade om att livet sedermera skulle innehålla mer än så. Än dock stod jag äckligt stadigt på mina två fötter, hur världen än tedde sig var Jag, Jag.

Ett Jag med bestämda steg, fast blick, för tighta byxor och bakåtslickat hår i en hög hästsvans.

Ett Jag som oavsett urkläckta kommentarer alltid stod fast vid orden som sades, och som log sådär snällt mot dem som aldrig fick ett leende.

Ett Jag med som ansåg att "dörrsmällningar" var det bästa sättet att lösa en diskussion på.

Ett Jag med ett alldeles för stort ego. Helt enkelt.

Egentligen saknar jag inte 90 talet överhuvudtaget. Verkligen inte. Utan en gnutta av det ego som det frambringade.

Sen är faktiskt ordet tuff kanske ett av det svenska språkets underbaraste ord.

Det brände en aning i det där hjärtat där de tusen bitarna ej står att finna. Sådär lagom, som om det någonstans infann sig en känsla av att det är helt okej. Ärligen. Som om hon förstod att tiden som tillsynes stått stilla faktiskt lämnat sina spår. Som om spåren aldrig vittnat om sin karaktär förrän orden var satta på pappret.
Även om hon läste orden på sitt eget sätt, med sitt egna språk förstod hon ändå vad som stod mellan raderna, det där ingen annan kunde läsa. Det där som är fult och smutsigt, det som svider men än dock i dagsljuset kan verka en aning vackert. Vackert på ett sätt som ingen annan skulle förstå, hon skådade himlen ensam och visste att hon i detta nuet endast kunde hantera sanningen genom att göra den. Vacker.

Hon förstod att även hon var vacker. På sitt sätt.

Hon förnekade inte. Hon föddes realist.

Kanske vore en klapp på den ömma kinden en tröst i en gyttja. Förakta gyttjan, dyrka den aldrig, som de där andra, de där som vältrar sig i kvarlevorna, bland kadaver de svänger sina lemlästade kroppar. Blir ett med det som omger dem. Till en melodi som Mr djävul själv komponerat. Varpå käftsmällar utdelas till alla mottagliga. Till dem som aldrig skulle säga stopp, de som trots lemlästning varskor dess herre.

De som hoppar i takt .I hopp. om att marken under deras fötter en vacker dag vill brista. Den brister. Förr eller senare. Oavsett, så är det redan försent.

Ännu är inte den sista idioten född.