Att falla...
Det är underligt det där, sången dom spelar när filmen är slut. Att sången endast agerar efterdyningar av något som i sina vackraste stunder var det starkaste, och stundvis romantiserat oförstörbart. Sången inbringar trygghet i samklang. När planscherna inte längre inviterar till duett livet ut, vittnar den om enmansshow. Att agera sin egen herre på täppan, att dansa längs vägarna, stryka dess sidlinjer, känna vinden i håret som det så klyschigt heter.
Veta att ingen sliter tag i din arm för att leda dig på rätt väg.
Veta att ingen fångar ditt fall.
Du ramlar.
Det är vackert att ramla.
Det är vackert att falla, med vetskapen om att ingen kommer fånga dig.
Det får vara vackert att falla, för att falla betyder inte enbart att du slår mot en asfalterad mark och att verkligheten kommer ifatt, det kan också betyda att fallet ständigt varar, och om det någon gång tenderar upphöra så fångas du av tryggheten.
Tryggheten av att vara Du.
Tragikomik.
Dock tillade jag endast det sista för att ursäkta det som komma skall. Små ord till alla krossade 14åriga hjärtan, som faktiskt någonstans måste inse att er kära kristna vän på teve kanske faktiskt platsar bättre på er väg i form av en plansch, än i erat hjärta. Jag säger inte detta för att krossa er dröm, eller frånta er det vackra, mest bara för att jag tycker att ni ska svina runt bland "moppemuschar" och "joltcola"-drickare. Det är ändå dem ni om 25 år kommer steka fiskpinnar åt, ertappas tjuvröka på balkongen för att deras joltcola byts ut mot en folköl, fem dagar i veckan. De spelar inte längre wow och kikar på oskyldig porr, de får istället skulder upp över öronen för att porrsurfandet blivit ett missbruk. Du kan inte längre önska att han kommer bjuda med dig på en rest resa, då resterande pengar på sparkontot spenderats på V75, och ungarnas snorbeklädda tröjor kostar ju faktiskt också en del. Du inser att det fjunbeklädda leendet för 25 år sedan var det som fick dig att falla och kommer ihåg den där gången du förbarmades över hans fula skor, för att sedan inse att skorna faktiskt inte har någon betydelse. Du ler mot hans ölburk, och tänker, "han är ju ändå inte alkoholist"... Och det är ju bra. Varför uppskatta mig, tänker du, som har pattarna nere vid knäna, vad är vackert med ett arsle där stjärthålet ej går att finna. Han köper ju faktiskt blommor ibland, som den där gången då din mormor gick bort, de var i och för sig inte till dig, men än dock.
23.35
23.35
Jag gillar när natten bjuder in och vännen är vaken.
Jag gillar att det spontana halvt tvingas fram sinsemellan för att sedan komma till ett beslut.
Jag gillar att stegen som tas är få och att läsa texten "det är låst".
Jag gillar att dricka pissljummen öl iklädd något som vittnar om den jag en gång varit.
Jag gillar att solen snart stiger upp igen.
Jag gillar yvighet och ärlighet.
Jag gillar att veta att vi börjar skolan bara få timmar senare.
Jag ogillar att jag inte tog mig upp, men det gjorde du...Och det ska du ha en eloge för Fröken Bergman.
Att vara 22 och bitter...
Jag tycker det är vackert att vara bitter.
Något helt annat än att vara skört romantiskt och tro på den livslånga kärleken och vänskapen...
Något helt annat än att se på världen med naiva ögon som förnekar allt av ondo...
Något annat än att se på livet som en dans på rosor, som nån idiot uppenbarligen kläckt ur sig vid ett svagt ögonblick, och som etsat sig fast i allas våran kartläggning av livet, för livet, och om hur livet kan, och inte skall vara.
Det bittra är handfast och rejält, konkret och öppnar upp för positiva besked. Det bittra har alltid funnits, i tonfallet, i ordvalen, i sättet att vara. Ändå blir jag smått stött när människor kallar mig bitter, det låter så illa, inte alls så där vackert som jag vill få det att vara.
Den tanke som slår mig då...."Bättre det än att vara som du..", är farligt pubertal, diffus och "stå med båda fötterna på jorden" frånvarande, men att jag sedan inser hur jag låter och sedan skrattar hysteriskt inombords är det faktiskt ingen som ser...
Så länge jag har nära till skratt kommer jag aldrig förakta bitterheten.
Den dagen då mitt skratt inte längre finns.
Den dagen finns inte jag heller.
Den där som sökte att kunna vårda...
Vårda det sköra, vårda det simpla, vårda det lilla, vårda det stora. Vårda en sanning, vårda en osanning, vårda ett leende, vårda ett samtal, vårda en kram, vårda en sommardag, vårda ärlighet, vårda bråk, vårda visdom.
Vårda det där som vi delar.
Låta skrattat med den förste vara vårt.
Låta samtalet med den andre flöda, uppskatta de denne sa.
Låta ärligheten hos den tredje tala.
Låta leendet på den fjärde, ytliga bekanta värma.
Låta den femte göra som den vill, veta att den vårdar utan ord.
Låta den sjätte ge dig en kram, och känna att den värmer.
Låta bråket med den sjunde vittna om vänskap.
Låta mig som söker kunna vårda, tid. Jag behöver tid.
Ett litet försök att säga att jag uppskattar er. All(tid).
I roslagens famn på den blommande ö...
En tillbedjan att ta detta "alltid" med en klackspark. Jag lider inte av en psykisk åkomma. Jag vet då exakt vem jag aldrig kommer bli, när jag ligger där och nynnar i min ensamhet. Jag kommer aldrig bli den där "rökande under fläkten"-gul blend kärringen. Jag kommer aldrig bli en sån där morsa som vandrar omkring i Peak Performance dress och som sätter sin egen vikt och hälsa framför hennes smått överviktiga barn. Barn som får inta sin föda i form av skräpmat, för mammas vikt är minsann viktigare. Jag kommer aldrig bli en kärriärstinn kvinna med kaffemuggen i den ena, och portföljen i den andra.
Jag kommer vid 40-50 snåret sitta i en väl nött fåtölj, nynna på "änglamark" och lösa korsord, för att sedan tänka. Vilken jävla tönt jag var när jag var 22 ändå.
Den där parkasklädda...
"Ha hotell, bli hotellägare va, sprätta som en baron nere på byn, fan de enda gästerna var ju Evas jävla släkt, dom betalade ingeting, åt oss ur huset istället va, just schyssta jävla gäster på det här stället, inte undra på att det heter Crazy House"
Skratta åt barnen, inte med dem...
Betner till sin ank-målande dotter
".. det är ju jävligt likt det där huset du ritade igår..."
Ha.
Jag tänkte såhär...
Jag tänkte såhär... Men kan det varit så att jag tänkte fel? Det är så förbannat typiskt mig att bojkotta allt som hör sådant här till. Lunarstorm var fjantigt och bojkottades vid 14 års ålder. Helgon är bara dess storebror där jag satte fötterna en gång åratal sedan, för att lika snabbt stiga ur. Det är som att jag någonstans vet att jag skulle bli fast om jag gav mig in i skiten. Det är av den enkla anledningen jag aldrig skulle vila ögonen på Big Brother, för principens skull. Ändå ser jag precis all annan skit som går att finna.
Det är sådana som jag som skaffar blogg vid 22 års ålder och präntar ned varenda jävla tanke som alla de andra bytt sinsemellan på olika communitys i flera års tid.
Det är sådana som jag som tycker bloggar är halv fjantigt och egocentrerat, men än dock ganska rogivande.
Det är sådana som jag som försöker finna en röd tråd i det hela utan att verka pretentiös, när det ändå bara slutar i nåt halvdant melankoliskt svammel som inte en jävel orkar läsa.
Det är sådana som jag som borde köpa en dagbok illa kvickt med tillhörande lås.
Same same...
Att säga farväl till långa landet falukorv, åka tomhänta utan packning. Resa med utrymme, utrymmen att fylla.
Säga hej till andra sidan klotet av jord, infinna sig i landet med koaler och surfshorts. Tröttna på ris i landet av tempel yttring. Inhalera det förbjudna och stämma in i sången, som så många nån gång delat.
Lukta på den salta huden och skina med tänder i nattsvart värme. Varför låta oss tala likt Farväl Falkenberg, hånle mot dem som gör precis det alla andra gör.
Förakta det ingalunda, dyrka det annorlunda.
Avsky det gemensamma. De svenska ungdomarnas äventyrslust som vilar på en grund av "rädd att bli utanför"- svenne mentalitet.
Res till landet ingenstans. Töm din väska.
Skrattet agerar vår symbios. Det vaga skrattet åt alla dessa miljontals tröjor med trycket- "same same but diffrent", för att i skrattet sedan inse att vi är ganska lika, lika, fast annourlunda. Trots allt.
Sen natt...
Tributerar sen natt i samklang med de där uteliggande parkas-klädda ynglingarna som kunde varit så vackra om de bara låtit bli.
"Han var en riktig fitta... det är skillnad på ha en o va en" -
Stora ord från prostitutionens näste
Det nya året i god väns lag...
Tystnad
Tystnaden är ett eko. Eko av de glansdagar då den aldrig fanns. Eko av sången och skrattet som balanserade på livets brokiga lina. Vägskäl efter vägskäl. Eko efter eko.
Sången i ekot i tystnaden blir svag.
Den blir aldrig som förr, dess klara toner är dova och diffusa. Människorna runt i dansen siluetter i ett månsken. Månen kan i stunden vittna om att vi aldrig tar oss tillbaka. Vi kan knyta våra händer, le mot varandra, säga att vi i tystnaden skall lyssna till ekot som tar oss dit vi var. Vi vet alla då. Att sanningen är brutalare än så.
Tystnad kan för den ena vara det enklast av allt, att enbart sluta sina läppar för att sedan aldrig öppna dem igen, med kraft för motstånd.
Tystnaden kan för den andre vara det svåraste av allt. Att sluta sina läppar. Låta dem förbli slutna. Utan motståndskraft.
Det som vill ut får stanna inombords.Gro. Bråka invärtes. Slå dig i magen, bestämt. Med slutna läppar upphör aldrig slagen. De blir en del av dig. De vandrar sig ut i din kropp och lever i dina rörelser. Rör dig sakta, tystnaden kan skada dig.
Sätt inte ditt pekfinger för den andres mun och "schyssaa". Din vän kanske har något att säga dig.
