Kaos...
Just det där, som jag aldrig lär...
Det där jag aldrig förstår mig på...
Det är som ett rockband som inte inser att deras storhetstid snart är över. Som om de unga dumma blonda skulle finnas där föralltid och tråna. Som om musiken som får deras fötter att dansa aldrig kommer vricka deras svaga fotleder, som att ramla med ansiktet före mot en smutsig mark aldrig skulle ske.
Spela musiken som får foten att vicka, dansa med ett leende större än livet självt. Viska tyst i dimman att inget kan göra dig illa, sug tag i den åtrå som omger dig och fall in i musikens välbehag. Den ger den sorgsne ett skäl att le, den ger den snåle en chans att ge. Den ger sången en mening i en stund. Men akta dig, du vågar inte blunda, inte ens för en sekund.
Tänd för fan aldrig lampan...
Jag dansar hellre i mörker än i ljus, till musik ni insnöade skulle förakta. Det rör mig inte i ryggen att mitt ledmotiv skulle klassas som banalt och icke unikt. Det förstärker bara den ådra i min kropp som levererar Jaget. Det Jag vi aldrig kan bli kvitt...
Ett Jag där många simpla tankar tenderar bli ett nätverk av olösta gåtor, där en ände är svår att finna i det dansanta mörkret...
För mig är mörkret en sorg som lyser genom människors själ, jag ser den mörka bubblan i gemene man, den lukras sällan upp, och om, så ersätts den av en ny... Du är mitt magont. Det är livet..
En dag kommer musiken dansat sig ut ur våra fötter, vår svarta bubbla kommer infinna sig i evigheten och det enda jag kan tänka på är -
Tänd för fan aldrig lampan, för jag kommer aldrig bli en groupie...
Det finns inget vackert i en sanning som denna....
Den natten då man vaknar. Kall som is, och drypande av svett på samma gång. Hjärtat värker och andningen börjar avta.
När bryr sig människor. Den sanna egoisten kan uttala att den bryr sig, för att sedan aldrig finnas där. Säga att den omhändertagande tanken svävar i den luft vi delar, utan att syret smakar det minsta av välbehag.
Vad säger den där luften som inte finns där, som försvinner plötsligt en natt och hotar med att aldrig återkomma?
Hur kan vännen kallas vän utan att finnas där för att hålla en kall hand, finnas där för vännen som endast behöver lätta ett hjärta som för länge sedan brustit i tusentals delar som inte står att finna.
Jag vill inte en enda jävla gång till höra att människor bryr sig för att sedan inte finnas där när andnöden knackar på dörren.
Det är en förnedran att säga till en medmänniska att denne inte bryr sig. Det är fult och det sårar, det nedvärderar och gör ont. Jag vet. Men ibland kära vänner och ovänner, är det inte så att det bara är en lam ursäkt för att aldrig behöva stå tillsvars för något, är det inte bara ett lamt försökt att ge ett dåligt samvete?
För hur i helvete, kära vänner och ovänner, ska jag någonsin kunna skilja på er när den såkallade vännen är precis på samma avstånd som ovännen?
