Frankly My Dear I Dont Give a Damn

Någon gång om året, eller kanske vartannat, får jag meddelande på mobilen av en snubbe som läste på samma gymnasieskola som mig. Vi hade inte någon relation då, varken vänskapligt eller annat, mest bekanta var vi. Umgicks i samma kretsar. Hur som, igår fick jag ett sådant där meddelande. Där det stod "Hej jag har sett att du är med i nya 90210, Nice moviestar!"  "Va?" svarar jag..."Ja, du är jävligt lik hon som är med där"

Tydligen så är jag lik någon i nya beverly hills, he måste kollas upp tänkte jag. Så här ser kvinnan ut....

Jag känner att det hela hade varit lite roligare om jag faktiskt var lik henne. Vi sätter punkt där.

Sitter i min utbäddade soffa, har sinnessjukt ont i ryggen och har snusat sönder innanmätet i käften. Brodern är här på besök, han har visst övergivit sitt lössnus och övergått till portion för att rädda sitt tandkött. Sen när fick han bättre framförhållning än mig kan man undra?

Borde ta mig i kragen och läsa lite kurslitteratur, bara öppna bokjäveln åtminstone, bläddra lite sådär nonchigt och känna att jag gjort en ansträngning. Dessvärre går inte det, för jag äger ingen vettig läslampa, och utan läslampa blir det i princip omöjligt att genomföra ett sådant uppdrag. Bra då har jag rättfärdigat min lathet även denna dag...

Maskerad är ett förbannat roligt fenomen. Att klä ut sig och vara någon annan, lite sådär som när man var 14 och hellre skulle ikläda sig någon annans jag. En sak är säker efter helgen, jag kommer bli en sån sjukt ful pensionär, hittar jag inte min livskamrat innan 55 kommer jag leva alene forever. Att ta detta med ro och hantera det på ett självdistanserat sätt visade sig vara lättare sagt än gjort, åtminstone nykter. Med några promille i kroppen trodde jag på allvar att jag var hysteriskt rolig, och kände att charter liv ala pensionär fan inte vore helt fel. Detta borde alltså betyda att självdistansen börjar där alkoholen tar vid, vilket sedermera borde betyda att för att jag ska få ett så pass trevligt liv som möjligt i mina eventuella pensionärs år bör jag vara alkoholiserad. Jag kommer inte bara bli sjukt ful, jag kommer bli alkoholist också. Förbannat jävla kul,

Ibland undrar jag hur mycket folk funderar och analyserar i samklang. Ibland undrar jag över hur sådana vänskaper ser ut, de som aldrig analyserar i samråd, de som bara behandlar det där ytliga men ändå kallar sig vänner. De som inte vill gå in på djupet, inte vrida och vända på allt och skaka fram minsta lilla detalj ur sin helhet. Det som nöjer sig med samtalsämnen som utesluter det egna och infinner sig i det för att det är en trygghet som erbjuds.

Tanken kring detta slog mig igår då jag och fröken bergman diskuterade allt och ingenting, från det att solen sken till att månen tagit dess plats. Ibland undrar jag om vi ens vet vad vi säger, vi vänder och vrider, klurar och omformulerar, gör saker konkreta, gör saker diffusa. Håller med, håller inte med. Jag undrar vad vi hade pratat om, om vi inte kunnat tala på ett sådant sätt, hade vi då fyllt tiden med att försöka hitta någon slags gemensam nämnare som ingen av oss egentligen föredrar. När jag ser mig omkring kan jag ibland bli förvånad över hur lite människor "förväntar" sig av sina vänner, hur lite som krävs för att någon ska kallas vän. Samma sak då det gäller förhållanden, den där underliggande tanken, huvudsaken jag har någon. Huvudsaken jag inte behöver vara ensam. Att bygga relationer på en sådan grund må vara det mest destruktiva sättet att vandra genom livet.

Ja vad fan vet jag, men jag kan liksom inte släppa den där tanken om människors olika relationer, och vad som värdesätts, jag upphör aldrig att förvånas. Det handlar inte om någon slags nedvärdering, det handlar mest om att jag inte förstår...

Självklart rinner tårarna och snoren droppar när jag sitter och lyssnar på Obamas segertal. Jag har grinat för mindre, så det återstår att se om USA blir till ett bättre land, nu när Mr Icke kompetent som ej fick leka av sig som barn och därmed ser andra människor som marionetter och tror att krig är den bästa lösningen på allt, med sympati som vilar på en grund av cynism, klivit av tronen och nu ersätts med Mr betydligt vettigare med sundare värderingar och mindre egoistiskt vinstintresse med stillsam aktuoritet och leende sympati...

Klart som fan det blir bättre.

Trött är bara förnamnet just i detta nuet. Klockan är halv tio och jag har i princip suttit och spärrat upp ögonen sen jag kom hem från skolan vid fyra tiden. Funderade lite kring det där med tändstickor för att spärra upp dem, men kom sedan på att det inte alls vore en god ide. När jag var hos optikern för något år sedan i hopp om att han skulle säga "banne mig, du skulle inte bara passa i glasögon, du behöver också, gärna dyngnet runt"... sa han i stället " oj oj, du har väldigt lite vätska i ögonen, man kan se det här, du ser, små fläckar, det måste du nog göra något åt"... jahaja, ögondroppar känns ju jävligt ocoolt om man jämför med ett par schyssta bågar.

Så, som sagt, att spärra upp ögonen med tändstickor enbart för att hålla sig vaken är därmed inte aktuellt, det skulle endera sluta med att mina ögon torkade ihop till russin eller att jag blev blind. Vilket betyder att jag då passerar "glasögonbärar stadiet", och ramlar in i "vandra med blindkäpp perioden". Inte heller sådär uber hippt.

Vissa Människor formar sina relationer i förhållande till Deras mående. Deras icke välmående. Deras välmående. Ibland infinner sig en känsla av bedövning. Vetskapen om att det enda ord man möter är missnöje, misströstan och uppgivenhet. Det där leende, det där fina, det som framkallar skratt når aldrig fram. Det sker inom en sluten cirkel där jaget ej inkluderas. Jag undrar om inte det är egosim på allra högsta nivå? Strö lite skit som skapar oro, som du sedan släpper och låter någon annan plocka upp. Kanske är krav felaktigt. Det är allmänt känt att man inte både kan äta upp kakan och ha den kvar. Men äter jag en kaka äter jag den gärna hel, både det hårda skalet och den mjuka varma insidan, och inte bara de där hårda kanterna som skapar magont.