Okunskap...
Ibland undrar jag hur mycket folk funderar och analyserar i samklang. Ibland undrar jag över hur sådana vänskaper ser ut, de som aldrig analyserar i samråd, de som bara behandlar det där ytliga men ändå kallar sig vänner. De som inte vill gå in på djupet, inte vrida och vända på allt och skaka fram minsta lilla detalj ur sin helhet. Det som nöjer sig med samtalsämnen som utesluter det egna och infinner sig i det för att det är en trygghet som erbjuds.
Tanken kring detta slog mig igår då jag och fröken bergman diskuterade allt och ingenting, från det att solen sken till att månen tagit dess plats. Ibland undrar jag om vi ens vet vad vi säger, vi vänder och vrider, klurar och omformulerar, gör saker konkreta, gör saker diffusa. Håller med, håller inte med. Jag undrar vad vi hade pratat om, om vi inte kunnat tala på ett sådant sätt, hade vi då fyllt tiden med att försöka hitta någon slags gemensam nämnare som ingen av oss egentligen föredrar. När jag ser mig omkring kan jag ibland bli förvånad över hur lite människor "förväntar" sig av sina vänner, hur lite som krävs för att någon ska kallas vän. Samma sak då det gäller förhållanden, den där underliggande tanken, huvudsaken jag har någon. Huvudsaken jag inte behöver vara ensam. Att bygga relationer på en sådan grund må vara det mest destruktiva sättet att vandra genom livet.
Ja vad fan vet jag, men jag kan liksom inte släppa den där tanken om människors olika relationer, och vad som värdesätts, jag upphör aldrig att förvånas. Det handlar inte om någon slags nedvärdering, det handlar mest om att jag inte förstår...
Personligen så väntar jag mig ganska mycket av mina vänner, och de förväntningarna infriar dom också... men det kanske hänger samman med att det krävs ganska mycket för att jag skall känna att någon är min vän. Personligen så ställer jag fullt rimliga krav på migsjälv som vän, men frågan är om det alltid betalar sig. Ibland kan jag känna mig blind också, jag menar... jag kan ju inte förutsätta att alla fungerar som jag gör.
Att vara helt ensam och utestängd från sociala gemenskaper måtte vara det hemskaste som finns. Att kunna välja bort det är att ändå ha tillgång till det, så det gills liksom inte.
Det är väl den fantastiska medelvägen som är det bästa där man ena stunden diskuterar och pratar om de olika färgerna ens omaka par sockar som man råkar ha den dagen, till att dissikera ett ämne som ens könsidentitet nästa sekund... Och att båda ämnena tas på lika stort allvar. Det kallar jag bra vänskap
