Mående människor ropar inte efter hjälp...
Vissa Människor formar sina relationer i förhållande till Deras mående. Deras icke välmående. Deras välmående. Ibland infinner sig en känsla av bedövning. Vetskapen om att det enda ord man möter är missnöje, misströstan och uppgivenhet. Det där leende, det där fina, det som framkallar skratt når aldrig fram. Det sker inom en sluten cirkel där jaget ej inkluderas. Jag undrar om inte det är egosim på allra högsta nivå? Strö lite skit som skapar oro, som du sedan släpper och låter någon annan plocka upp. Kanske är krav felaktigt. Det är allmänt känt att man inte både kan äta upp kakan och ha den kvar. Men äter jag en kaka äter jag den gärna hel, både det hårda skalet och den mjuka varma insidan, och inte bara de där hårda kanterna som skapar magont.
