Frankly My Dear I Dont Give a Damn

B- uppsats perioden är påbörjad. Eller bör åtminstone vara det, träffade en klasskamrat på stan som i princip redan var klar med sin, hon hade fått den briljanta iden att om man skriver klart den nu så kan man bara softa runt hela majmånad. Ja, det låter ju helt jävla underbart. Jag log sådär halv krystat och berömde henne för det disciplinerade genomförandet. Totalt medveten om att min avund sken igenom det där krystade leendet. Givetvis säger jag något i stil med "Ja, det blir väll som vanligt för mig, sliter arslet av mig sista veckan, så det är ju ingen ide att ens börja nu"....

Hur jävla dumt låter inte det, egentligen? Jag skulle precis som henne kunna ta mig i kragen och få det gjort så jag också kan glassa runt de sista veckorna, varför inte? Mitt svar säger verkligen allt om mig som person. Jag berömmer henne och sätter mig själv längst ner på karaktärsskalan i vanlig ordning, som om jag redan vid 23års ålder accepterat att karaktär och disciplin ej går att skaffa, utan något man måste vara född med. Än en gång skiner denna förbannade 50talsmentalitet igenom. Jag vandrar sedan vidare och köper ett originalmål på MAX för pengar jag inte äger. Jag köper två snusdosor och stoppar dom i varsin ficka, jag tar bussen hem, för solen sken knappast märkbart. Väl hemma dricker jag "vätskedrivande" i vanligordning och konstaterar än en gång att även denna dag icke var dagen för någon form av "nytt liv".

Alltid samma visa, dag ut och dag in. Än sån länge är det helt okej att le lite smått över den kaosbetingade människa jag är, men jag känner på mig att det där leendet inom några år kommer bytas ut mot en surmulen min och långt mycket mer bekymmersrynkor än exempelvis ovanstående person. Men rynkor ger väll karaktär, har jag hört?

Tut tut "Du vet väll att du kan finna mer information på studera.nu`s hemsida...tut tut "du vet väll att du kan finna mer information på studera.nu`s hemsida"....

Väntan skulle ta två minuter. Yeah right. När jag väl kommer fram blir jag kopplad vidare. Oväntat. Då börjar den där suspekta mansrösten tala igen, upprepar sig alltför många gånger, jag börjar fundera om det är en medveten strategi för att man ska slänga på luren i vredesmod så de jävla nissarna på studera`s kontor kan flotta i sig fika o prata om sina vardagliga skit problem. Bara därför lägger jag inte på, jag vill liksom störa i deras lilla värld, jag vill att de ska sucka högt och himla med ögonen mot varandra och konstatera att ännu en förvirrad student behöver hjälp. När signalerna äntligen går fram möts jag av en disträ kvinnoröst som förmodligen räknar minuterna till hemgång. Förklarar problemet och hon påpekar gång på gång att de inget kan göra.... "Det är försent att söka till höstterminen"... "Ja, jag vet men jag blev hänvisad hit av min studievägledare, det var ni som gjorde fel förra gången"... Ni vet den där gången i september då jag ringde och avbröt ert måndagsfika? Men icke, nej nej, inte fan kan de hjälpa mig, hon avslutar samtalet innan jag ens hunnit säga tack o hej kärringjävel. Ja, det må låta bittert att bli irriterad på något sådant, men vad fan, jag tror verkligen att de skulle kunna hjälpa mig, men de ids rent av inte. De får sin jävla timlön men kan inte ens för pengar hjälpa en stackars student.

Jag ska starta en "Terrorisera studera.nu kampanj"... jag ska ta reda på deras hemnummer och ringa dem mitt i natten och skrämma deras barn, jag ska kasta ägg på deras fönster, och lägga bajs i deras postlådor.

Nej det kanske jag inte ska göra, men jag ska förbarma mig över deras icke kompetens en dag eller två...

Typ.