Frankly My Dear I Dont Give a Damn

B- uppsats perioden är påbörjad. Eller bör åtminstone vara det, träffade en klasskamrat på stan som i princip redan var klar med sin, hon hade fått den briljanta iden att om man skriver klart den nu så kan man bara softa runt hela majmånad. Ja, det låter ju helt jävla underbart. Jag log sådär halv krystat och berömde henne för det disciplinerade genomförandet. Totalt medveten om att min avund sken igenom det där krystade leendet. Givetvis säger jag något i stil med "Ja, det blir väll som vanligt för mig, sliter arslet av mig sista veckan, så det är ju ingen ide att ens börja nu"....

Hur jävla dumt låter inte det, egentligen? Jag skulle precis som henne kunna ta mig i kragen och få det gjort så jag också kan glassa runt de sista veckorna, varför inte? Mitt svar säger verkligen allt om mig som person. Jag berömmer henne och sätter mig själv längst ner på karaktärsskalan i vanlig ordning, som om jag redan vid 23års ålder accepterat att karaktär och disciplin ej går att skaffa, utan något man måste vara född med. Än en gång skiner denna förbannade 50talsmentalitet igenom. Jag vandrar sedan vidare och köper ett originalmål på MAX för pengar jag inte äger. Jag köper två snusdosor och stoppar dom i varsin ficka, jag tar bussen hem, för solen sken knappast märkbart. Väl hemma dricker jag "vätskedrivande" i vanligordning och konstaterar än en gång att även denna dag icke var dagen för någon form av "nytt liv".

Alltid samma visa, dag ut och dag in. Än sån länge är det helt okej att le lite smått över den kaosbetingade människa jag är, men jag känner på mig att det där leendet inom några år kommer bytas ut mot en surmulen min och långt mycket mer bekymmersrynkor än exempelvis ovanstående person. Men rynkor ger väll karaktär, har jag hört?