Frankly My Dear I Dont Give a Damn

Det som började så bra. Mys pys i fröken bergmans residen ce. Påbörjanden och avslutanden av meningar i ett enda virr varr, i vanlig ordning. Meningar som snart liknade en dekadent hyllning till livet då det var som allra bäst, likt orden på en gravsten, som om allt det goda är förbi. Nej, så dramatiskt var det kanske inte, nej sannerligen inte. Men kanske en aning ångestframkallande, allt det där man funderar över men ogärna uttrycker dag ut och dag in, alla de där små tingen som skaver där i bakhuvudet men som gärna få stanna där. Ibland är det bra, att ventilera, även de där små små sakerna som ur ett annat perspektiv hade verkat skrattretande.

Det är bra för de stolta att sjunka ihop en aning, vara bittra på ett annat sätt än den bitterhet som annars agerar inslag i personligheten. Ja, det är det fan i mig. Det är nödvändigt att klia fram det där skavandet i bakhuvudet och låta det möta verkligheten, hur i helvete annars klarar man att överleva, egentligen? Kanske ska man sjunka ihop lite oftare, och säga "bra nu har jag bearbetat detta, dags att gå vidare".
 

Vi är tillsynes kanske inte bra för varandra, men å andra sidan skulle dessa briljanta insikter utebli... Katastrof.

Warszawa har fått ett besök av ett fåtal ölstinna studenter, och andra icke lika öl benägna. Vårluft har andats in och fötterna har vandrat sig blå. Det har sovits på smått skitiga lakan i litet rum i symbios med fröken bergman, silverfiskar har agerat husdjur och spindlar dess fiender. Skratten har avlöst varandra, och sömnsvullna ögon har delat förmiddagar i ett nyvaket Warszawa.

Det var behövligt att komma bort för ett par dagar. Även om detta ej var resans huvudsakliga syfte.
Nu vill jag åka bort. Igen. Mutt. Vi må.

En lång mening blev I slutändan en fatal och ynklig punkt. Det var aldrig så det skulle bli. Men meningar är många och allt som oftast delas de ej.

Ja, nu har jag upprepat den meningen för mig själv alltför många gånger. Den sitter möjligen inte i ryggmärgen än, men snart så. Det är ganska sorgligt, egentligen. Men att vara realist kan ibland vara den bästa överlevnadsstrategin. Har jag smått förstått.

Hur som haver. Du förlorade just en vän, en vän som kanske inte alltid lägger orden rätt i munnen, en vän som kanske väljer de sämsta tillfällena att försöka säga det där rätta. En vän som ibland är för tjurskallig för sitt eget och andras bästa. En vän som ibland är en dålig lyssnare.

En vän som skulle göra precis vad som helst för att få dig att le, en vän som skrattar med dig åt det där ingen annan skrattar åt. En vän som lyssnar till dina ord mer än vad du någonsin skulle förstå.
En vän som gjort sina misstag, men som aldrig kommer sluta älska dig.

Jag var din vän.

Om det varit sommar hade jag sprungit ut i natten på bara fötter, mött den frihet som endast en sommarnatt kan ge oss. Vi instängda svenska själar som aldrig dansar under vinterhalvårets dunkla månsken.
Vi som längtar efter sommarnatten året om, i tron att den blekblå himlen skulle ge oss så mycket mer än vinterns dunkla sken.
Vi isolerar våra tankar i mörkret, ser aldrig vår rätt att uttrycka dem i nattsvärta, väntar på det där som i minnet alltid är så mycket bättre. Den där tiden då orden flödar sentimentalt med myggans surr som bakgrundsmusik.
Vi som öppnar våra hjärtan lagom till maj för att sluta dem någon gång i november. Det kan inte hjälpas att den svenska sommaren är romantiserat oförstörbar. Vi längtar efter den totala friheten, efter alla de år vi levat borde vi inte inse att även sommaren innebär måsten och rutin, även sommaren är ett kapitel i livet om individer på gränsen till existensminimum.
Även sommaren framkallar tårar.
Även sommaren erbjuder nattsvärta.

I vilket fall som helst springer jag hellre barfota på ett solvarmt underlag, än på blötsnöig söndergrusad ålidhems asfalt.