dekadens dekadens...
Det som började så bra. Mys pys i fröken bergmans residen ce. Påbörjanden och avslutanden av meningar i ett enda virr varr, i vanlig ordning. Meningar som snart liknade en dekadent hyllning till livet då det var som allra bäst, likt orden på en gravsten, som om allt det goda är förbi. Nej, så dramatiskt var det kanske inte, nej sannerligen inte. Men kanske en aning ångestframkallande, allt det där man funderar över men ogärna uttrycker dag ut och dag in, alla de där små tingen som skaver där i bakhuvudet men som gärna få stanna där. Ibland är det bra, att ventilera, även de där små små sakerna som ur ett annat perspektiv hade verkat skrattretande.
Det är bra för de stolta att sjunka ihop en aning, vara bittra på ett annat sätt än den bitterhet som annars agerar inslag i personligheten. Ja, det är det fan i mig. Det är nödvändigt att klia fram det där skavandet i bakhuvudet och låta det möta verkligheten, hur i helvete annars klarar man att överleva, egentligen? Kanske ska man sjunka ihop lite oftare, och säga "bra nu har jag bearbetat detta, dags att gå vidare".
Vi är tillsynes kanske inte bra för varandra, men å andra sidan skulle dessa briljanta insikter utebli... Katastrof.
Mycket bra sammanfattat o beskrivet. O ja e väldigt glad idag, så nått gav det nog.......
eller är det bara solen?
