Slang för manlig utlösning...
Det finns bra serier, och det finns helt utomordentligt underbara fantastiska serier. S.P.U.N.G har stulit en del av mitt hjärta. Det gjorde den redan då den sändes på teve för x antal år sedan, men än mer denna gång. Ord är just i detta tillfälle en aning överflödiga eftersom jag precis vilat ögonen på det sista avsnittet och sitter med tårar på kinderna. Karaktärerna är vackra, fula, ADHD drabbade, viktiga, pretentiösa, kunniga, knarkare, tjocka, smala, fina, djupa, ytliga. Det är vackert. De tillsammans skapar en verklighet i fiktionen som är farligt lik vår egna. Snälla rara individer, se hela serien, och då menar jag precis vartenda avsnitt, det är värt precis alla deras menlösa dialoger enbart för att se det sista avsnittet, för att sedan sitta där tom, förundrad, med tårarna rinnande för kinderna, och tänka. Tänka. Skratta och gråta med din ensamhet som enda sällskap.
Förövrigt måste personen som valt musiken till serien vara ett geni, tycker man att serien är bajs lovar jag att det är värt att se enbart för den briljanta musiken som ackompanjerar de 5 förlorade själarnas liv.
ARGH! 90-tal revisited!
