Olust...
Jag har aldrig tidigare varit så träffad av min egen orkeslöshet, den där som säger åt mig att bara ligga ner, sova bort otaliga timmar för att slippa göra annat. Den som tycker att minsta lilla ansträngning känns som ett projekt. Jag hör mig själv sucka bland andra människor åt sådant som de gör dagligen, jämt, hela jävla tiden. Sånt som för dem sker utan minsta lilla eftertanke eller vånda. Jag sitter där som en jävla snorunge som petar sig i näsan och kletar av skiten på alla andra. Det finns en viss charm i att kunna förstora allt, våga vara den som erkänner att minsta lilla skit sak är jobbig, det kan framkalla skratt, men ungefär där tar det slut. Bakom skrattet finns just nu enbart en tom, likgiltig känsla. Av. Att. Inte. Orka. Samt en sann olust att redan i oktober infinna sig i detta sinnestillstånd. Fuck.
Vi fix
Ja, vad är det egentligen som spelar någon roll? Vad ska man sätta värde i? Existensialism i sin rena form.
Varje dag hittar jag nya svar, och inget av svaren är tillfredsställande nog att gälla nästa dag.
