Frankly My Dear I Dont Give a Damn

Jag har en lärare jag inte riktigt tycker om, en sån där person som alltid lyckas inkludera sig själv och sitt privatliv i föreläsningar. Visst, personliga anekdoter kan visserligen styrka personens trovärdighet, men när det börjar kännas som att jag i minnet bevarar en växtkurva för dennes ungar, och totalt omedvetet vet vilka vaccin personens hund bombarderats med känner jag en aning olust. Idag stal hon ytterligare timmar ur mitt liv, timmar som jag hellre velat ligga i sängen och glo upp i taket och fundera. Vilket var precis vad jag gjorde när jag kom hem, dessvärre somnade jag, i tre timmar, och vem drömmer jag om tror ni? Miss oduglig föreläsare som har ett sjukligt behov av att fläka ut sitt privatliv. Japp, henne drömmer jag om, vi sitter där på institutionen och snackar skit, hon bjuder på ett äpple, och jag äter det, fast jag är allergisk. Vi sitter där timme ut och timme in, och jag känner hur hon mer och mer tror att vi ska bli vänner, jag får en liten klump i magen och tänker hur i helvete jag ska ta mig ur detta. Måste jag vara så där äckligt förstående, och lyssna till öronen trillar av, jag vågar liksom inte säga. Jag vill inte vara din vän.

Ja, usch. Tur som fan det var en dröm, men det jävliga är att det säkerligen skulle hända i verkligheten med, eftersom jag har en okontrollerbar förmåga att lyssna och vara förstående mot folk som jag absolut inte känner. Det där låter kanske aningen sockersött och egocentrerat, men icke kära vänner, sådant är inte fallet, jag uppgraderar mig bara. Eftersom jag tror att jag bara kommer behöva stå ut med personen en gång, så anser jag att jag likaväl kan lyssna den gången bara för att vara snäll. Lilla fröken edlund har ännu inte fattat att om man ger sådana inviter kommer det efterhängsna människor som drar i ens samvete på köpet, sådana som alltid pratar utan att lyssna. Ibland är jag en beställare av envägskommunikation, and I don`t like. At all.