Frankly My Dear I Dont Give a Damn

Det finns människor som älskar intriger, som älskar att vara hatad, för är man hatad vittnar det om att man en gång varit älskad (?). Människor som håller kvar i de silkestunna trådarna som binder dem samman med någon som tillhört de förflutna. Vissa vilar sig mot gammalt groll, dåtiden, de tillfällen nutiden inte bjuder på tillräcklig aktion. Någon som utan att blinka titulerar sig som intrigmakare, någon som lever genom andras relationer, någon som aldrig får uppleva ärlighet, och får den det, missbrukas de delade orden. Förra veckan slog tanken mig, att är det sådana beteenden som krävs för att klamra sig fast vid människor klarar jag mig mer än gärna utan det. Jag vägrar vara den sortens människa. Jag hånler utan minsta dåligt samvete åt er som suktar efter bekräftan i det som en gång varit, hånler gör jag även åt dem som ger denna banala bekräftan. Jag har fått nog av kryptik människor mellan, jag har fått nog av människor som inte kan tala klarspråk, jag har fått nog av människor som trots vuxen ålder på pappret fortfarande inte vågar lita på sin egen axel utan måste luta sig mot någon annans.

Tack kära gode gud som jag aldrig någonsin trott på. Tack för att jag aldrig någonsin kommer bli den sortens människa. Tack för att den lilla delaktighet jag har i sådant är beskådan, förundran och vetskap. Om att vissa delar i livet enbart blir klarare med tiden.